Visar inlägg med etikett Graviditet nummer två. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Graviditet nummer två. Visa alla inlägg
torsdag 9 oktober 2014
En förlossningsberättelse
Nu har Manfred hunnit bli två och en halv vecka, och herregud vad tiden går betydligt fortare när de är på utsidan än när de är på insidan (speciellt när hela familjen kraschar i någon form av domedagsförkylning och allt bara handlar om överlevnad). Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva lite om hur förlossningen gick, men nu är det ju knappt så att jag minns den. Känsliga läsare varnas, förlossningar är inte någon rosenskimrande läsning. Någonsin.
Det var i alla fall så att Manfred började bli väldigt välbakad, så jag fick en tid hos specialistmödravården på måndagen den 22:a, klockan halv nio för överburenhetskontroll. På fredagen innan åkte vi iväg hela bunten till stugan tillsammans med svärfar för att mysa till det ordentligt, och äta hemmagjord pizza. Jag var vid det här laget övertygad om att det aldrig skulle bli något barn och hängav mig istället åt andra nöjen, såsom smågodis och idol. På lördagen tyckte jag och Erik att vi behövde röra lite på oss, så vi besteg berget bakom stugan i jakt på kantareller. Jag var alltså gravid i vecka 41+2 och var ute och bergsklättrade, mer eller mindre, i en timme. Lite lusigt, med tanke på att jag inte gått längre än till bilen på typ två veckor innan dess.
På söndagen kring klockan tio går jag och kissar och upptäcker blod! Det kan vara det allra sämsta med att vara gravid, den ständiga skräcken för BLOD. Nu visste jag ju att det kan komma lite blod sådär på sluttampen så jag drabbas inte av totalpanik (bara lite) utan jag ringer lugnt och sansat till förlossningen som vill att jag ska komma in på en rutinkontroll. Vi börjar packa ihop oss, jag nämner något om att duscha, men blir nerröstad av både Erik och svärfar, eftersom det skulle ta för lång tid. Sedan går Erik ut och ägnar minst fem minuter åt att parkera om amazonen. Bah, jaha, ja, gamm'bilen måste ju stå under tak, men min personliga hygien, när någon ska gräva på både de ena och andra stället, är inte så relevant. Hehe.
Rutinkontrollen visar att allt är bra med bebisen och jag har lite lönnvärkar, men det är inget jag hetsar upp mig över, eftersom jag gått med småvärkar i flera veckor. De säger att de tror att det kommer en bebis inom de närmsta dygnen och så får jag åka hem. Dagen går och jag har oregelbundna värkar hela dagen men jag är fortfarande övertygad om att det inte blir något den här gången heller. Efter att jag lagt Eyra vid sju börjar jag klocka värkarna men de är fortsatt hopplösa, vissa kommer med tjugo minuters mellanrum, andra med tio. Samtliga är dock minst 1½ minut långa. Jag och Erik tittar på en serie, och han hetsar mig om att jag inte har tillräckligt ont och att jag borde skärpa till mig (på ett kärvänligt sätt, naturligtvis). Kring tio beordrar jag Erik i säng, så att han ska få sova lite, ifall att det skulle dra igång på riktigt under natten. Jag smsar lite med svärmor, som säger att hon hellre sover över en natt i onödan än att hon måste skynda sig hit klockan tre på natten, så hon dyker upp och lägger sig på soffan. Själv lägger jag mig i sängen och läser tidningar på paddan (sjukt high-tec!) och klockar värkar. De är lite tätare men fortfarande helt utan mönster och jag börjar misströsta. Jag känner mig rätt kass, för värkarna är ju såpass glesa, men ändå har jag rätt rejält ont och har svårt att slappna av under värkarna. Och gång på gång tänker jag: "Om jag tycker att det här gör ont, hur ont kommer det då inte att göra sen, när det börjar på riktigt?!". Jag ringer förlossningen och frågar hur länge man måste vara hemma när det är andra barnet och får det nedslående svaret att hon helst vill att jag har tre värkar på tio minuter innan jag kommer in. Som läget såg ut då så var det en värk var tionde minut, för att sedan bli sjutton minuter, för att sedan bli fem minuter, för att sedan bli fjorton och så vidare. Modfälld lägger jag mig i ett varmt bad och härdar ut en timme till innan jag känner att det här GÅR INTE LÄNGRE.
Erik kommer in i badrummet precis när jag tagit mig upp ur badet, och mitt i en värk. "Ditt barn saknar dig", och så får jag sitta inne hos Eyra ett litet tag så att hon somnar om. Jag väser åt Erik att vi ska åka snart och när Eyra har somnat om så ringer jag till förlossningen igen och säger: "Ja, alltså, jag har bara två värkar på tio minuter men jag har så ont nu så nu kommer jag in". Det är en annan barnmorska den här gången, som hälsar att vi är så välkomna så. Vi försöker klä på oss, Eyras farmor kommer ner och tar över Eyra, som vaknat igen under allt tumult. Hon blir själalycklig över det nattliga besöket och de två försvinner in på hennes rum igen. Erik borstar tänderna och knäpper skjortan samtidigt, medan jag går ut på bron och andas lite iskall höstluft. Andningspausen blir dock inte långvarig innan jag kastar mig in på toaletten och kräks som en katt (det är så glamoröst med barnafödslar, hörni!). Sedan börjar den mödosamma promenaden bort till bilen (typ 150 meter...), och jag stannar och hänger på både det ena och det andra.
Vi parkerar på korttidsparkeringen, eftersom att jag är övertygad om att vi kommer att bli hemskickade (värkarna är fortfarande oregelbundna, men tätare) och jag säger åt Erik att lämna bb-väskan, för den kommer ändå inte att behövas. Jag hänger lite på någon annans bil under en värk och säger åt Erik att "jag ska ha så jävla mycket epidural att jag inte ens vet vad jag heter" (planen var att föda utan). Förlossningen på Sundsvalls sjukhus har de gömt mitt i sjukhuset, så återigen börjar en mödosam promenad. Erik frågar om vi ska ta en rullstol som står innan för dörrarna, men jag vägrar och säger att jag ska promenera ut den här ungen (eventuellt så svor jag lite också). Väl framme på förlossningen möts vi av barnmorskan jag pratat med sist i telefon, plus en barnmorskestudent. Bägge två är typ de raraste någonsin och de håller mig bestämt om axlarna under värkarna som jag lyckas få på väg upp på undersökningsbritsen. Tanken är att de ska få ta en ctg-kurva på mig under tjugo minuter, men jag fixar bara tio minuter-en kvart, för då känns det typ som att barnet är på väg ut vid varje värk. Erik får ringa på klockan och personalen återvänder. "Jag kommer att börja gråta om ni skickar hem mig", säger jag, innan de undersöker mig, och de försäkrar mig om att jag inte kommer att bli hemskickad. En undersökning senare (med resultatet minst fem cm öppen) och vi får byta rum till förlossningsrummet! HURRA! Ungefär HÄR inser jag att jag inte varit helt kass och vek och mesig, utan att min kropp bara valde att köra på något helt random värk-system, men som ändå kirrade biffen. Jag får stanna! Jag får lustgas! Hallelulja, lustgas är ju Guds gåva till de födande. Erik går ut för att parkera om bilen och när han kommer tillbaka så har jag precis haft en värk och är helt väck av lustgasen, och han skrattar förtjust, eftersom jag under hela graviditeten svamlat om hur mycket jag längtar efter lustgas (alltså, den är verkligen världsbäst, den där halva minuten efter en värk och hela världen bara är som inbäddad i bomull och hjärnan är på en annan planet).
Barnmorskan frågar hur vi ska göra bedövningsmässigt och jag försöker luska lite i hur lång tid hon tror att det kommer att ta. Hon säger att hon inte vet (såklart!') men att det jag kan göra själv för att skynda på det hela är att vara uppe och röra på mig och byta läge ofta (ursäkta mig, ni gav mig precis en säng och en lustgasmask, min motivation för gymnastiska övningar är inte jättestor). Jag beslutar mig ändå för att kriga på med bara lustgas ett tag till och barnmorskan plus studenten ställer sig och läser mitt förlossningsbrev. Värkarna gör ondare och jag ber om att få en högre dos av gas i masken (man börjar med 50 % gas och resten syre, och sedan ökade de till 75 % gas). De mekar dit en ctg-maskin, eftersom jag vill ha hjälp av Erik att se när värkarna är på väg så att jag kan börja knarka gas i förväg.
Men då mina vänner, så börjar värkstormen deluxe. Under den närmsta knappa timmen så minns jag inte så värst mycket, eftersom jag i princip inte släppte gasmasken för en endaste sekund. Genom dimman känner jag att Erik kramar min axel och så bestämmer de sig för att kolla hur landet ligger. Och, överraskning, det är bebisfödar-dags! Barnmorskan säger att jag verkar ha full koll vad som ska göras, och säger åt mig att krysta när jag vill och sluta när jag vill. Hejsansvejsan, vad det går, och inom en kvart (Eriks uppskattning, jag har ingen aning!) så är han ute! Vår lilla sköldpadda! Eller ja, liten och liten, han vägde 4290 gram och var 54 cm lång. Jag känner mig omedelbart fräsch igen, och de behöver inte sy ett endaste litet stygn (till skillnad från min första förlossning, då de ägnade en timme åt att sy). Barnmorskan fnissar lite och säger: "Ja, du behövde ju inte ändra läge särskilt mycket". Studenten öser superlativ över förlossningen och hur duktig jag varit. Tackarrrrr, tänker jag!
Så jag tog mig aldrig till överburenhetskontrollen. Istället kom han, fem timmar innan utsatt besökstid. Vi hann vara på sjukhuset i totalt en timme och tjugo minuter innan allt var klart, så jag är rätt glad över att vi inte stannade hemma tills jag hade tre värkar på tio minuter, för då hade han föds hemma.
Snipp, snapp, snut, så var förlossningsberättelsen slut! Jag ska återkomma senare och skriva lite om bedövning och sånt tänkte jag. Hurra, vad kul!
tisdag 16 september 2014
Vecka 41
Vecka 40+4. Fortfarande väldigt gravid och nu har jag gått in i apatin. Fotar till och med med vår obäddade säng som bakgrund.
måndag 8 september 2014
Vecka 40
Tre dagar kvar till beräknat nersläpp och herregud vad jag hoppas att han kommer snart! Jag har sån sinnessjuk foglossning att jag inte kan vända mig på nätterna, och idag fick jag åka rullstol när jag och Erik gjorde IKEA: Misär alltså! Men snart, snart borde han väl vara här?
Vi har i alla fulla fall flyttat till vårt nya fina radhus och än så länge så känns det så himla bra! Jag ska fota lite och visa er när vi har börjat få lite mer ordning på torpet. Men det är fiiiint, och stoooort och alldeles ljuvligt!
Tjockmagen i vecka 40 (39+4) iförd världens bästa mjukisbrallor (ja, de är i flanell!). Med Eyra så såg det ut såhär i vecka 40.
Nyduschad och piiiigg, och frääääsch. Hehe.
onsdag 3 september 2014
V 39
Det blir ingen magbild den här veckan, eftersom datorn med webbkamera är nerpackad. Men jag ser ut ungefär som förut, bara lite tjockare!
Imorgon går jag in i vecka 40, och jag har börjat plugga igen. Det känns så himla skönt, för det är ungefär 402479347924 gånger lugnare och behagligare att vagga runt lite på universitet än att försöka vara en pedagogisk, tålmodig och trevlig morsa åt en vild tvååring. Jag längtar tills jag har lillbarnet på utsidan, för även om jag förstår att det kommer bli en tid av KAOS och KRIG så kommer jag i varje fall att kunna sätta mig ner på golvet och ta mig upp igen utan att låta som en skadeskjuten brunstig älgtjur, vilket jag misstänker kommer att underlätta mitt umgänge med nämnda vilda tvååring.
Imorgon går jag in i vecka 40, och jag har börjat plugga igen. Det känns så himla skönt, för det är ungefär 402479347924 gånger lugnare och behagligare att vagga runt lite på universitet än att försöka vara en pedagogisk, tålmodig och trevlig morsa åt en vild tvååring. Jag längtar tills jag har lillbarnet på utsidan, för även om jag förstår att det kommer bli en tid av KAOS och KRIG så kommer jag i varje fall att kunna sätta mig ner på golvet och ta mig upp igen utan att låta som en skadeskjuten brunstig älgtjur, vilket jag misstänker kommer att underlätta mitt umgänge med nämnda vilda tvååring.
onsdag 27 augusti 2014
Vecka 38
Här var det inte mycket liv i luckan. Jag ber om ursäkt. Vi tar en magbild istället
I vecka 38.
Imorgon är det prick två veckor kvar till beräknad nedkomst. Det känns väldigt avlägset. Men vi har ändå lite saker att underhålla oss med under tiden, i helgen ska jag till exempel på barnloppis OCH på fest. Alltså en fest-fest. Med deltagare över 100 centimeter. Och på måndag så flyttar vi! Då är det dags för nästa enorma tillskott i vuxenpoängskassan, då vi nämligen flyttar till ett radhus i ett "barnvänligt område". Herregud alltså!
Nu ska jag iväg och klippa mig. Hurra!
måndag 18 augusti 2014
Vecka 37
Ojoj, hörni, veckans bild har en annan bakgrund än vanligt! Kors i taket!
I vecka 37 (36+4)
Eyra har börjat på sin nya förskola, och idag är hennes första lite längre dag (09.00-13.00). Det ska bli så himla spännande att se om de lyckas få till det här med pottandet eller inte. Hon har redan hunnit lämnas ett par gånger på förskolan, och hon verkar trivas som fisken i vattnet redan. Jag hoppas verkligen att det får hålla i sig och att hon fortsätter att trivas.
Annars då? Ja, jag börjar känna mig rätt klar med det här med att vara tjock och långsam, men det är väl som det ska. På torsdag är det tre veckor kvar till beräknat, och fem veckor kvar tills jag skriker åt dem att skära ut honom med kniv. Tre veckor känns okej, fem... not so much.
måndag 11 augusti 2014
En månad kvar
Idag är det prick en månad till lill-Haddokens påstådda födelsedag. Vi får väl se hur det blir med det, jag tror jag kommer att vara gravid in i oktober. Minst.
Vecka 36
tisdag 29 juli 2014
Vecka 34
Sex veckor kvar! Jag tycker att magen krympt sedan sist, och jag tror faktiskt att ungen har knölat till sig med huvudet neråt, för iförrgårkväll så hade jag en malande smärta i varje centimeter av mitt bäcken. Typ som att någon med ett ändå rätt stort huvud försökte trycka sig på plats där.
tisdag 22 juli 2014
Vecka 33
På torsdag går jag in i vecka 34 och kan äntligen säga att det är en och en halv månad (obs, utan pluraländelse!!!) kvar. Det känns dock evighetslångt i den rådande värmeböljan. Eller ja, hade det varit första barnet så hade jag ju legat och kolhydratladdat glass i sex veckor, men nu är jag ju Eyras främsta lektant och det mina vänner, är en smula tungt när det är 30 grader varmt.
En lite suddig bild på dagens, mycket varma, mage.
onsdag 25 juni 2014
Skillnader på att vara gravid gång ett och gång två
Ibland får jag frågan om det är någon skillnad att vara gravid första gången mot att vara gravid andra gången. Och det finns vissa skillnader:
*Jag är tjockare. Både runt magen och överallt annars. Magen beror tydligen på att kroppen vet vad som förväntas av den andra gången och bara släpper alla hämningar på en gång, men det överallt annars-iga beror enbart på att jag äter så förbannat mycket och HELA tiden. Är hungrig jämt. Som just nu. Mitt största craving har blivit jordgubbar med orimliga mängder grädde.
*Man har inte lika mycket tid att sitta och filosofera över vilken vecka man är i, hur förlossningen kommer att bli, ifall man kommer att dö eller inte och så vidare och så vidare när man har en tvååring att roa. Positivt tycker jag, man bara kör liksom!
*Jag har, pepparpeppar, inte haft lika ont som sist. Sist hade jag svinont i ryggen från typ vecka 20 till 27, och sedan fick jag foglossning. Tydligen är trappor foglossningens baneman, och jag jobbade ju på en skola på heltid sist, med en triljard trappor som jag sprang i minst en gång i timmen (i 39 veckor) så den här gången har jag gått all in för att undvika alla trappor. Så än så länge har jag inte fått riktig foglossning, däremot känner jag mig hemskt trött i höfterna ganska ofta, typ som en gnagande träningsvärk.
*Jag känner mig ändå mer rörlig än sist, trots att jag är tjockare. Jag vet att jag och Erik for till Tallin när jag var i vecka 30 förra gången, och jag tog mig knappt från hamnen till hotellet (typ en kilometer). I måndags pinnade jag först hemifrån till MVC och tillbaka (typ 4 km) och sedan till och från stan, med barnvagn (typ tre km) i en takt som ändå inte är snigelfart, även om jag blir omkörd av de mest välmotionerade tanterna.
*Barnens rörelsemönster skiljer sig åt, och det är något jag oroar mig lite grann över. Eyra var ju extremt aktiv i magen och försökte typ trycka sig ut genom naveln från vecka 24 och framåt. Den här ungen känner jag visserligen av rätt ofta, men han verkar nöja sig med små kullerbyttor och försiktigt klappande på insidan av min stinna buk. Jag försöker intala mig att det här beror på att jag är mycket tjockare den här gången och att ungen därför har mer plats, till skillnad från Eyra som hade det rätt trångt.
Vi avslutar med en bild va? Ja!
*Jag är tjockare. Både runt magen och överallt annars. Magen beror tydligen på att kroppen vet vad som förväntas av den andra gången och bara släpper alla hämningar på en gång, men det överallt annars-iga beror enbart på att jag äter så förbannat mycket och HELA tiden. Är hungrig jämt. Som just nu. Mitt största craving har blivit jordgubbar med orimliga mängder grädde.
*Man har inte lika mycket tid att sitta och filosofera över vilken vecka man är i, hur förlossningen kommer att bli, ifall man kommer att dö eller inte och så vidare och så vidare när man har en tvååring att roa. Positivt tycker jag, man bara kör liksom!
*Jag har, pepparpeppar, inte haft lika ont som sist. Sist hade jag svinont i ryggen från typ vecka 20 till 27, och sedan fick jag foglossning. Tydligen är trappor foglossningens baneman, och jag jobbade ju på en skola på heltid sist, med en triljard trappor som jag sprang i minst en gång i timmen (i 39 veckor) så den här gången har jag gått all in för att undvika alla trappor. Så än så länge har jag inte fått riktig foglossning, däremot känner jag mig hemskt trött i höfterna ganska ofta, typ som en gnagande träningsvärk.
*Jag känner mig ändå mer rörlig än sist, trots att jag är tjockare. Jag vet att jag och Erik for till Tallin när jag var i vecka 30 förra gången, och jag tog mig knappt från hamnen till hotellet (typ en kilometer). I måndags pinnade jag först hemifrån till MVC och tillbaka (typ 4 km) och sedan till och från stan, med barnvagn (typ tre km) i en takt som ändå inte är snigelfart, även om jag blir omkörd av de mest välmotionerade tanterna.
*Barnens rörelsemönster skiljer sig åt, och det är något jag oroar mig lite grann över. Eyra var ju extremt aktiv i magen och försökte typ trycka sig ut genom naveln från vecka 24 och framåt. Den här ungen känner jag visserligen av rätt ofta, men han verkar nöja sig med små kullerbyttor och försiktigt klappande på insidan av min stinna buk. Jag försöker intala mig att det här beror på att jag är mycket tjockare den här gången och att ungen därför har mer plats, till skillnad från Eyra som hade det rätt trångt.
Vi avslutar med en bild va? Ja!
V 30
(dock lite missvisande bild, jag noterar nu att jag vinklat magen lite väl långt bort från kameran, så magen ser nättare ut än vad den är. I vecka 31 såg jag ut så här sist)
Ps. Det kommer att komma en massa bilder från Eyras tvåårsfirande/midsommar, men i vanlig ordning så ligger alla roliga bilder på svärfars kamera så jag måste lyckas kidnappa de bilderna först!
måndag 9 juni 2014
Mage!
Har är kaggen i vecka... eh, jag har blivit så dålig på att räkna, men jag börjar med vecka 28 imorgon. Så det borde vara 26+6 idag va? Och 27+0 imorgon? Eller? Äh. Barnet har exakt tre månader och tre dagar till beräknad födsel i varje fall!
fredag 16 maj 2014
Dags för magporr!
Linn efterlyste en magbild, och vem är jag att neka henne det? Det är lite skrämmande att se hur snabbt man blir tjock såhär gång nummer två, jag har ju verkligen inte tränat någonting mellan mina graviditeter och det, mina vänner, märks. Eftersom att det är kul att jämföra så kommer här en bild från idag, och en bild från sist jag var på tjocken. Och roligt nog har jag på mig samma linne på bägge bilderna, haha.
Idag. I vecka 24.
När Eyra låg i magen. I vecka 27 (?!?!!!?).
Jag beklagade mig lite inför Erik och han bara: "Men du är ju äldre nu." Och jag bara WTF, DU kan vara äldre! Men jag må vara lite tjockare än sist, men än så länge har jag sluppit ha så där fruktansvärt ont i ryggen som jag hade sist, så det känns som ett okej byte ändå.
Tack för alla namnförslag! Ni var många som tyckte namn på V, vilket jag har lovat mitt pappa att hålla mig undan ifrån, då bägge mina syskons söner heter något på V. Mer förslag mottages tacksamt!
Igår skrev vi förresten kontrakt på ett radhus, och det känns sjuuuuuukt roligt. Och pirrigt. Och vuxenpoängsångestframkallande. Håhåjaja!
torsdag 24 april 2014
Haddok 2.0
Äntligen kan jag outa nyheten här på bloggen också! Jag misstänker dock att samtliga läsare redan vet om "hemligheten", men nu ska hela cyperspace få vara med:
Säg hej till Eyras lillbrorsa!
Någon gång under septembers andra hälft så kommer den här lilla familjen få en fjärde familjemedlem, om allt går som det ska. Igår fick vi titta på honom och allt såg ut som det skulle. Jaha, så, har ni några namnförslag (Haddok är ju en klar favorit, men man måste ju ha alternativ)? Jag försökte med Rune igår, men Gila nobbade förslaget...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)













