En förlossningsberättelse

Nu har Manfred hunnit bli två och en halv vecka, och herregud vad tiden går betydligt fortare när de är på utsidan än när de är på insidan (speciellt när hela familjen kraschar i någon form av domedagsförkylning och allt bara handlar om överlevnad). Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva lite om hur förlossningen gick, men nu är det ju knappt så att jag minns den. Känsliga läsare varnas, förlossningar är inte någon rosenskimrande läsning. Någonsin.

Det var i alla fall så att Manfred började bli väldigt välbakad, så jag fick en tid hos specialistmödravården på måndagen den 22:a, klockan halv nio för överburenhetskontroll. På fredagen innan åkte vi iväg hela bunten till stugan tillsammans med svärfar för att mysa till det ordentligt, och äta hemmagjord pizza. Jag var vid det här laget övertygad om att det aldrig skulle bli något barn och hängav mig istället åt andra nöjen, såsom smågodis och idol. På lördagen tyckte jag och Erik att vi behövde röra lite på oss, så vi besteg berget bakom stugan i jakt på kantareller. Jag var alltså gravid i vecka 41+2 och var ute och bergsklättrade, mer eller mindre, i en timme. Lite lusigt, med tanke på att jag inte gått längre än till bilen på typ två veckor innan dess.

På söndagen kring klockan tio går jag och kissar och upptäcker blod! Det kan vara det allra sämsta med att vara gravid, den ständiga skräcken för BLOD. Nu visste jag ju att det kan komma lite blod sådär på sluttampen så jag drabbas inte av totalpanik (bara lite) utan jag ringer lugnt och sansat till förlossningen som vill att jag ska komma in på en rutinkontroll. Vi börjar packa ihop oss, jag nämner något om att duscha, men blir nerröstad av både Erik och svärfar, eftersom det skulle ta för lång tid. Sedan går Erik ut och ägnar minst fem minuter åt att parkera om amazonen. Bah, jaha, ja, gamm'bilen måste ju stå under tak, men min personliga hygien, när någon ska gräva på både de ena och andra stället, är inte så relevant. Hehe.

Rutinkontrollen visar att allt är bra med bebisen och jag har lite lönnvärkar, men det är inget jag hetsar upp mig över, eftersom jag gått med småvärkar i flera veckor. De säger att de tror att det kommer en bebis inom de närmsta dygnen och så får jag åka hem. Dagen går och jag har oregelbundna värkar hela dagen men jag är fortfarande övertygad om att det inte blir något den här gången heller. Efter att jag lagt Eyra vid sju börjar jag klocka värkarna men de är fortsatt hopplösa, vissa kommer med tjugo minuters mellanrum, andra med tio. Samtliga är dock minst 1½ minut långa. Jag och Erik tittar på en serie, och han hetsar mig om att jag inte har tillräckligt ont och att jag borde skärpa till mig (på ett kärvänligt sätt, naturligtvis). Kring tio beordrar jag Erik i säng, så att han ska få sova lite, ifall att det skulle dra igång på riktigt under natten. Jag smsar lite med svärmor, som säger att hon hellre sover över en natt i onödan än att hon måste skynda sig hit klockan tre på natten, så hon dyker upp och lägger sig på soffan. Själv lägger jag mig i sängen och läser tidningar på paddan (sjukt high-tec!) och klockar värkar. De är lite tätare men fortfarande helt utan mönster och jag börjar misströsta. Jag känner mig rätt kass, för värkarna är ju såpass glesa, men ändå har jag rätt rejält ont och har svårt att slappna av under värkarna. Och gång på gång tänker jag: "Om jag tycker att det här gör ont, hur ont kommer det då inte att göra sen, när det börjar på riktigt?!". Jag ringer förlossningen och frågar hur länge man måste vara hemma när det är andra barnet och får det nedslående svaret att hon helst vill att jag har tre värkar på tio minuter innan jag kommer in. Som läget såg ut då så var det en värk var tionde minut, för att sedan bli sjutton minuter, för att sedan bli fem minuter, för att sedan bli fjorton och så vidare. Modfälld lägger jag mig i ett varmt bad och härdar ut en timme till innan jag känner att det här GÅR INTE LÄNGRE.

Erik kommer in i badrummet precis när jag tagit mig upp ur badet, och mitt i en värk. "Ditt barn saknar dig", och så får jag sitta inne hos Eyra ett litet tag så att hon somnar om. Jag väser åt Erik att vi ska åka snart och när Eyra har somnat om så ringer jag till förlossningen igen och säger: "Ja, alltså, jag har bara två värkar på tio minuter men jag har så ont nu så nu kommer jag in". Det är en annan barnmorska den här gången, som hälsar att vi är så välkomna så. Vi försöker klä på oss, Eyras farmor kommer ner och tar över Eyra, som vaknat igen under allt tumult. Hon blir själalycklig över det nattliga besöket och de två försvinner in på hennes rum igen. Erik borstar tänderna och knäpper skjortan samtidigt, medan jag går ut på bron och andas lite iskall höstluft. Andningspausen blir dock inte långvarig innan jag kastar mig in på toaletten och kräks som en katt (det är så glamoröst med barnafödslar, hörni!). Sedan börjar den mödosamma promenaden bort till bilen (typ 150 meter...), och jag stannar och hänger på både det ena och det andra.

Vi parkerar på korttidsparkeringen, eftersom att jag är övertygad om att vi kommer att bli hemskickade (värkarna är fortfarande oregelbundna, men tätare) och jag säger åt Erik att lämna bb-väskan, för den kommer ändå inte att behövas. Jag hänger lite på någon annans bil under en värk och säger åt Erik att "jag ska ha så jävla mycket epidural att jag inte ens vet vad jag heter" (planen var att föda utan). Förlossningen på Sundsvalls sjukhus har de gömt mitt i sjukhuset, så återigen börjar en mödosam promenad. Erik frågar om vi ska ta en rullstol som står innan för dörrarna, men jag vägrar och säger att jag ska promenera ut den här ungen (eventuellt så svor jag lite också). Väl framme på förlossningen möts vi av barnmorskan jag pratat med sist i telefon, plus en barnmorskestudent. Bägge två är typ de raraste någonsin och de håller mig bestämt om axlarna under värkarna som jag lyckas få på väg upp på undersökningsbritsen. Tanken är att de ska få ta en ctg-kurva på mig under tjugo minuter, men jag fixar bara tio minuter-en kvart, för då känns det typ som att barnet är på väg ut vid varje värk. Erik får ringa på klockan och personalen återvänder. "Jag kommer att börja gråta om ni skickar hem mig", säger jag, innan de undersöker mig, och de försäkrar mig om att jag inte kommer att bli hemskickad. En undersökning senare (med resultatet minst fem cm öppen) och vi får byta rum till förlossningsrummet! HURRA! Ungefär HÄR inser jag att jag inte varit helt kass och vek och mesig, utan att min kropp bara valde att köra på något helt random värk-system, men som ändå kirrade biffen. Jag får stanna! Jag får lustgas! Hallelulja, lustgas är ju Guds gåva till de födande. Erik går ut för att parkera om bilen och när han kommer tillbaka så har jag precis haft en värk och är helt väck av lustgasen, och han skrattar förtjust, eftersom jag under hela graviditeten svamlat om hur mycket jag längtar efter lustgas (alltså, den är verkligen världsbäst, den där halva minuten efter en värk och hela världen bara är som inbäddad i bomull och hjärnan är på en annan planet).

Barnmorskan frågar hur vi ska göra bedövningsmässigt och jag försöker luska lite i hur lång tid hon tror att det kommer att ta. Hon säger att hon inte vet (såklart!') men att det jag kan göra själv för att skynda på det hela är att vara uppe och röra på mig och byta läge ofta (ursäkta mig, ni gav mig precis en säng och en lustgasmask, min motivation för gymnastiska övningar är inte jättestor). Jag beslutar mig ändå för att kriga på med bara lustgas ett tag till och barnmorskan plus studenten ställer sig och läser mitt förlossningsbrev. Värkarna gör ondare och jag ber om att få en högre dos av gas i masken (man börjar med 50 % gas och resten syre, och sedan ökade de till 75 % gas). De mekar dit en ctg-maskin, eftersom jag vill ha hjälp av Erik att se när värkarna är på väg så att jag kan börja knarka gas i förväg.

Men då mina vänner, så börjar värkstormen deluxe. Under den närmsta knappa timmen så minns jag inte så värst mycket, eftersom jag i princip inte släppte gasmasken för en endaste sekund. Genom dimman känner jag att Erik kramar min axel och så bestämmer de sig för att kolla hur landet ligger. Och, överraskning, det är bebisfödar-dags! Barnmorskan säger att jag verkar ha full koll vad som ska göras, och säger åt mig att krysta när jag vill och sluta när jag vill. Hejsansvejsan, vad det går, och inom en kvart (Eriks uppskattning, jag har ingen aning!) så är han ute! Vår lilla sköldpadda! Eller ja, liten och liten, han vägde 4290 gram och var 54 cm lång. Jag känner mig omedelbart fräsch igen, och de behöver inte sy ett endaste litet stygn (till skillnad från min första förlossning, då de ägnade en timme åt att sy). Barnmorskan fnissar lite och  säger: "Ja, du behövde ju inte ändra läge särskilt mycket". Studenten öser superlativ över förlossningen och hur duktig jag varit. Tackarrrrr, tänker jag!

Så jag tog mig aldrig till överburenhetskontrollen. Istället kom han, fem timmar innan utsatt besökstid. Vi hann vara på sjukhuset i totalt en timme och tjugo minuter innan allt var klart, så jag är rätt glad över att vi inte stannade hemma tills jag hade tre värkar på tio minuter, för då hade han föds hemma.

Snipp, snapp, snut, så var förlossningsberättelsen slut! Jag ska återkomma senare och skriva lite om bedövning och sånt tänkte jag. Hurra, vad kul!