tisdag 14 oktober 2014

Att föda som man vill

Folk som hamnar på min blogg har ofta googlat typ: "epidural bra?" eller "lustgas" eller liknande. Så jag misstänker att det är en del preggos på jakt efter sanningen, alltså svaret på frågan: VILKEN BEDÖVNING SKA JAG VÄLJA FÖR ATT DET INTE SKA GÖRA ONT?! Så då tänkte jag börja med att grusa dessa stackars pregnanta personers förhoppningar, genom att berätta att det kommer att göra ont i alla fall. Men det kan ju vara mer ont, eller mindre ont, förstås.

Med Eyra så tänkte jag att ju mer bedövning desto bättre. Varför plåga sig i onödan, liksom? En epidural sattes och visst blev smärtan lättare att hantera, men jag behövde fortfarande komplimentera med lustgas. När hon väl skulle ut så hade jag inte riktigt kontakt med kroppen och krystarbetet blev inte särskilt effektivt. 47 minuter tog utklämmandet (inte SÅ lång tid, men ändå betydligt längre än vad som är helt bekvämt) och barnmorskan stängde av både epiduralen och lustgasen för att jag skulle få kontakt med värkarna igen. Ja, det här gjorde ju rätt ont, kan vi konstatera. Min finfina barnmorska, som var ungefär hundra år (alltså på riktigt, hon måste ha förlöst varenda kotte i Umeå sedan mitten på typ sextiotalet) sa åt mig: "Nästa gång kan du föda utan ryggbedövning, du verkar vara smärttålig". Och jag fick kvidande ur mig: "Nääää, nästa gång adopterar jag". Ändå satt den kommentaren kvar och när jag blev gravid igen började jag fundera på om hon kanske hade rätt? Kanske kunde jag klara mig utan ryggmärgsbedövning och på så sätt förkorta förloppet?

Under graviditeten läste jag boken "Föda utan rädsla", vilket är typ den flummigaste titeln på en bok någonsin, men jag hade hört mycket bra om den och jag håller med, den VAR bra! Även om jag inte använde mig av alla knep som fanns däri (till exempel låg jag inte och sa: "Jaaaaaaaaaaa" under värkarna...) så var det ändå extremt bra att läsa på om hur kroppen reagerar på smärta, rädsla och avslappning.

Väl på förlossningen så blev det ju bara lustgas, och något annat hade heller inte hunnits med, men det visste vi ju inte när vi kom in. Till alla fina pregosarusar där ute så vill jag berätta att när man andas lustgas så gäller det att göra det på rätt sätt för att få full effekt. Börja andas vid minsta lilla känning på en värk, ligg inte och vänta för att se om det verkligen är en värk eller om det bara är du som hittar på - om du märker att du börjat andas i onödan är det ju bara att sluta. Eller, be om att de lägger dig i en ctg-kurva så kan din partner säga åt dig när en värk är på g så att du kan börja andas lite i förväg. In genom näsan, djuuuuuuup åt helvete, och ut på valfritt sätt. Ha ett mantra, som ska vara kort och koncist. Jag tänkte: "Lugn och fin, lugn och fin, lugn och fin" om och om igen, för att hålla mig från att börja säga "Aj, aj, aj" i väntan på gasens effekt (du kommer att känna av värken, även med rätt lustgasteknik). Man får låta hur mycket man vill (enligt boken ovan!), så länge man gör det på ett basigt sätt. Alltså, mer brunstig brunbjörn än en skrämd liten mus. Basiga toner kommer ifrån magstödet, vilket hjälper förlossningsarbetet, medan ljusa, gälla toner kommer från övre delen av bröstkorgen och tar då kraft från förlossningsarbetet.

Det här med rätt lustgasteknik och basiga toner fungerade sjukt bra, tycker jag själv! Barnmorskan sa (enligt Eriks vittnesmål, jag var som sagt rätt borta under den timmeslånga värkstormen/lustgasorgien): "Hon använder verkligen masken bra!", fast jag vet inte om hon var imponerad eller lite oroad över mitt rätt generösa intag av gas.

Jag upplever att jag var bättre smärtlindrad den här förlossningen än under den första, och att jag hade betydligt större kontroll än under den första. Barnmorskan guidade knappt alls, utan sa åt mig att följa kroppen, vilket var en omöjlighet under den första svängen. Jag tror också att det var den här kontakten som gjorde att jag slapp sy ett endaste litet stygn efteråt. Jag kände mig också väldigt stärkt över att ha fått föda på det sätt som jag kände var bäst för mig. Det var mäktigt! Så, kära gravida medmänniskor, vad ska ni välja? Det kan ju såklart inte jag svara på, men för mig så var det helt rätt val att inte använda ryggmärgsbedövning. Men om jag hade stått inför min första förlossning igen, så hade jag förmodligen inte vågat föda utan ändå, för man vet ju ingenting om hur ont det ska göra. Men jag rekommenderar verkligen att ni läser "Föda utan rädsla" och att ni sedan funderar över vilket smärtlindring som ni tror kommer att passa för er. Puss och kram!

1 kommentar:

  1. Kloka tankar. Sen kan det vara som för min kompis som tänkte att hon var väl förberedd och att lustgas nog var tillräckligt. Istället kom bebis i vidöppet läge, roterade inte som han skulle och där låg hon och kände att epidural var det enda rätta. Det tog ett tag att smälta att det inte blev som hon hoppats. Jag hade därför inställningen att jag skulle vara sjukt öppen för förslag från barnmorskan. Nu har det gått snabbt och väldigt intensivt för mig båda gångerna så nån bedövning har inte varit aktuell men jag är ändå glad att jag höll alla alternativ öppna så jag inte målade upp en för tydlig bild av hur det SKA vara. Och den där boken: Föda utan rädsla! kan jag bara instämma i att den är väldigt bra.

    SvaraRadera