Att byta dröm

När jag födde Eyra så tänkte jag saligt att barnmorskor måste vara de bästa människorna i världen. Så rejäla och rådiga och duktiga! Dessa fina människor hjälpte min pluttbebis ut i jordelivet och jag är dem evigt tacksamma. May med Y hette den fantastiska individ som var först med att lyfta upp Eyra och jag kommer att minnas hennes namn så länge jag lever. Det är alltså sjukt stort att vara barnmorska. Där och då tänkte jag att det här, det här vill jag också göra. Så jag bestämde mig för att bli barnmorska. Jag började läsa till sjuksköterska och det har varit mycket om sjukdomar och ond bråd död - såklart. Men jag tänkte att visst, jag måste jobba i två år som en "vanlig" syrra och ta hand om sjuka och döende (obs! världens viktigaste jobb, obs!), men sedan får jag, efter ett års vidareutbildning, jobba med de friskaste människorna i världen - de som föder barn!

Men så upplevde jag en förlossning till, med lika fantastiska människor inblandade och efteråt var jag lika saligt tacksam till deras insatser som första gången, men jag kände plötsligt att jag aldrig skulle klara av det enorma ansvar som ligger på deras axlar. Min senaste förlossning var typ det minst dramatiska i världshistorien (förutom att den gick snabbt) men ändå så hade de  ansvar för att bedöma om jag blött för mycket eller bara rimligt mycket (för kännedom, sju deciliter är tydligen rimligt mycket). En felbedömning där och ja, vem vet vad som kan hända. Och det är liksom det MINSTA problemet du har ansvar för.

Detta i kombination med att jag under de två och ett halvt år som Eyra har levt med oss, och jag alltså har varit någons förälder, bara har blivit mer och mer intresserad av föräldraskap gav mig en livskris. Igen. Alla läsare vet kanske inte att jag har påbörjat och hoppat av mer än en utbildning hittills, och jag fick dödsångest - ska jag göra det igen?! Att arbeta som "vanlig" syrra (obs! världens viktigaste jobb, obs!) med sjuka och döende människor tror jag skulle tära sönder mig i längden. En av de saker som lockade med barnmorskeyrket var just att de människor man möter då oftast är friska och det handlar om friskvård och inte om sjukvård.

Jag satt här hemma och fnulade på och funderade och tänkte att jag vill ju prata med människor och sprida den kunskap som jag ändå har samlat på mig under de här åren, både genom egna erfarenheter, men också genom all den otroliga textmängd jag läst i ämnet. Och så slog det mig! Jag ska ju bli bvc-tant! Men inte vilken bvc-tant som helst, utan den mest pålästa jävla bvc-tanten som finns! Jag ska plöja studier och artiklar om barns sömn, mat och närhetsbehov. Jag ska ta mig tid att verkligen prata med de föräldrar som har det kämpigt och jag ska aldrig, aldrig, aldrig låta som att jag känner barnet bättre än föräldrarna. Och så ska jag naturligtvis lära mig att sticka blixtsnabbt i de knubbiga små bebislåren, så snabbt att ungarna inte ens hinner märka det. Typ.

Så nu vet ni det. Jag blev sinnessjukt peppad och kan inte riktigt vänta med att få börja. Snart så, snart finns jag på ett BVC nära dig. Med pottor och hippiesjalar nära till hands!