Ibland kommer jag på mig själv med
att slänga ur mig det där ordet. ”Fin”. Eyra håller stolt upp
en konservöppnare och jag bara: ”Åh, fin!”. Förutom att det är
extremt ologiskt (finns det fula konservöppnare liksom?) så är det
dessutom ett väldigt effektivt sätt att döda en konversation. Nu
kan ju Eyra inte riktigt svara än, men om hon kunde, vad skulle hon
svara? Vad skulle du svara?
Nä, jag måste skärpa mig och inbjuda
till samtal istället. ”Ja, en konservöppnare, de är bra när man
öppnar burkar!” - det är en vettig sak att säga. Eller ”Titta,
vad har man dem till tror du?”.
Hur mycket slentrian-finar du barn i
din närhet?
Jag slentrian-finar mycket, tyvärr... Fast här är det mer när Lykke säger "titta däää" och jag bara "ja titta där" istället för att säga "ja, titta [vaddetnuär]". Och eftersom hon är andra barnet blir det också mer av slentrian-svar än med storebror där vi någonstans trodde att han inte skulle få något språk alls om vi inte bekräftade honom hela tiden (han pratade bra vid 1,5 så oron var typ totalt obefogad...). Men det är så lätt att hamna där och jag tänker någonstans att det nog inte gör något - de lär sig prata tillslut ;-)
SvaraRadera