BLW

BLW - eller baby-led-weaning är ännu en av alla hippiefilosofier jag frotterar mig med. Det har egentligen ingenting med nära föräldraskap att göra, men ändå är de två ofta tätt sammanlänkade. Varför? Den enkla förklaringen är att AP-mammor ofta ammar längre och därför har tid att låta sitt barn lära sig äta själv. För det är det BLW går ut på, man hoppar helt enkelt över puréer och mos, och ger istället mat som barnet kan hålla i på egen hand. Det finns studier som tyder på att barn har känsligare kräkreflex än oss vuxna, och därför väldigt sällan sätter i halsen, med den förutsättningen att de får styra sin matning själv. I början erbjuder man stora bitar av till exempel frukt och grönt som barnen får suga på, och allt eftersom erbjuds barnet mjukare mat (lättare att bita sönder) samt mindre bitar. BLW handlar också om att acceptera barns enorma vilja att undersöka allt som kommer i deras väg, och att en BLW-matning är alltid betydligt kladdigare än en vanlig "vuxen-matning".

Jag hade väl inga större planer på att satsa på BLW, utan tänkte mest att det är ju bra att veta att man inte behöver vara SÅ rädd för kvävning. Men. Som med allt annat är det ju Eyra som dikterar, och hittills har hon ratat allt som serveras från en sked men glatt tuggat på allt hon får hålla i själv. Så kanske måste vi (läs: Gila) öva upp vår stökighetströskel, och acceptera blåbär från golv till tak*.



*OBS SKÄMT! Jag ska städa. du kan sluta hyperventilera nu, kära Gila. Du med svärfar. Och du med farbror Per.






PS. Bara så att ni vet, jag sitter inte vid en dator så ofta som det verkar. Jag skriver nämligen typ tusen inlägg  på en gång, när jag har tid, och sedan schemalägger jag publiceringen. På så sätt har ni färska inlägg lite oftare! DS.