måndag 30 mars 2015

En skör, men färgglad fågel

På slutet har jag tänkt mycket på ett inlägg som jag skrev för över tre år sedan. Du kan, om du vill, läsa inlägget i sin helhet här, men i korta ordalag så handlar det om att jag drömde en dröm om att jag hittade en skör, väldigt färgglad, liten fågelunge ute i höstkylan. Jag drömde drömmen ungefär två veckor innan jag testade positivt med Eyra och i efterhand kändes det som om jag valde själv att låta en bebis flytta in, i och med att jag i drömmen tog mig an fågelbebisen.

Nu tre år senare känns det inte som att jag "tackade ja" till ett barn, vilket som helst, utan just till Eyra. För den färgglada men ack så sköra och känsliga fågelungen är verkligen den perfekta metaforen för mitt fina barn - färgglad utifrån och in, med knallrött hår åt alla håll, isblå ögon kantade med kolsvarta fransar, ett nästan konstant leende och så fylld med energi, åsikter, humor och tankar. Samtidigt en känslighet som går tvärtemot hennes utseende; när Pippi äter tårta och kladdar, när vaktmästarn kommer till förskolan eller när kompisarna måste gå hem, ja, då brister ofta det goda humöret och det är som om hela världen rasar samman. 

Att leva med Eyra är som att leva med ett ständigt pågående fyrverkeri. Oftast känns det som på nyårsafton, när du håller ett plastglas med odefinierbart bubbel i en köldkrampande hand, iförd en stor vinterjacka över dina finkläder och med snö upp till anklarna i dina nya klackar. Du kysser den du är kär i, som smakar färdöl och billig kioskcigarr och ni vrålar "Gott nytt år!" tillsammans med ett helt gäng andra glada och så exploderar himlen i tusen färger och hjärtat sväller i bröstet. 

Andra stunder, typ när ingen i hushållet har sovit på en vecka på grund av ännu en förkylning, är det som på nyårsdagen, när du ligger snorbakis med täcket över huvudet och ett gäng snorungar har hittat några kvarglömda raketer som de skickar upp mitt på blanka dagen. Då oh:ar du inte över några färger, utan du hör bara smällarna, känner krutdoften och du tänker på alla tungmetaller som regnar ner i naturen.

Gemensamt för de bägge är att både Eyra och fyrverkerierna alltid är som de är, men att åskådarna inte alltid har vett att uppskatta dem fullt ut, beroende på hur de själva mår. Både tusen färger på himlen och min färgglada fågelunge till barn är ju egentligen alltjämt vackra, och det är en ära att få leva med ett alldeles eget fyrverkeri. Kämpigt också, ibland. Men fortfarande en ära.

4 kommentarer:

  1. Så fint skrivet och beskrivet! Behöver väl knappt säga att jag känner igen mig så otroligt mycket...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har fina, men lite vilda ungar, du och jag 💕

      Radera
  2. Så fint skrivet! Bästa Eyra <3 hon kommer bli nåt stort tror jag!

    SvaraRadera