Souvenirsyndromet

Ni vet hur det är. Man åker utomlands, pengarna bränner i fickan och så kryllar det av fantastiska föremål att inhandla, som man aldrig visste att man behövde men som man nu inser att man måste ha. Så man köper en thailändsk flas-långklänning, ett sydafrikanskt ihåligt strutsägg eller en balinesisk snidad träsnopp. Och så tänker man: "Den här flas-långklänningen kommer jag att använda jämt!", "Det är strutsägget kommer jag att använda jämt!" samt "Den här snidade träsnoppen kommer jag att använda HELA TIDEN!".

Sedan kommer man hem till Sverige och inser att det är flas-långklännings-väder ungefär en gång vart tredje år, att ihåliga strutsägg inte är så praktiska som dryckesglas samt att den festliga jättesnoppen i trä är lite svår att stå för när svärmor kommer på besök, och så tänker man "Fan, de där pengarna kunde jag ju ha lagt på något annat". Inte för att en flas-långklänning är särskilt dyr, men man hade ju kunnat köpa typ fyra påsar chips att trösta sig med när februari-mörkret är som mörkast. Ja, det här är alltså det som kallas för Souvenirsyndromet. 

Och det drabbade mig sist jag var i Tallinn. Då köpte jag nämligen en poncho. I ull. En så kallad ullponco. För ni vet, ponchos använder man ju typ jämt. Inte. Så denna stackars skapelse har legat i källaren sedan dess, men igår! Igår fick jag en uppenbarelse! Den är ju det PERFEKTA ytterlagret till min bärjacka (som är perfekt ner till nollan, men som sedan blir lite kall). Jag och Eyra invigde kreationen idag och vi såg ut såhär när vi kommit tillbaka från vår utflykt: 

Jag kände mig lite som en vinterbonad karaktär ur Harry Potter när vi gick hem från Öppna förskolan i det täta snöfallet. Både mamma och barn var varma, och hippiemätaren fick en ny toppnotering. Bra skit!