Attatchment parenting

Samsovning när den är som mest smickrande... (Eyra är bara några dagar på bilden!)

Jag har ju ibland slängt mig med termer som "AP" eller "nära föräldraskap" och jag känner att jag vill beskriva vad det handlar om. Det är först och främst den föräldrastil (alltså inte metod) som känns närmast mitt eget föräldraskap. Men vad betyder det egentligen? Ja, för mig betyder det egentligen sunt förnuft, men det finns en tydligare definition, gjord av makarna Sears (som inte uppfunnit stilen, eftersom det troligen är det äldsta sättet att ta hand om barn på, utan bara beskrivit den) och den lyder ungefär så här:

1. Knyt an till barnet. Var det nära, rent fysiskt.
2. Amma fritt. Amma när barnet vill. Om barnet inte ammas, så flaskmata barnet tätt intill dig.
3. Bär ditt barn (i sjal/ergonomisk sele). Studier visar att barn som bärs gråter mindre och att kolikbarn ofta hjäpls av att bli burna.
4. Sov nära barnet. Inte nödvändigtvis i samma säng (om man inte vill), men så nära att du vaknar av de tidiga signalerna (gnöl) och inte de sista signalerna (gallskrik).
5. Tro på barnets skrik. Barn kommunicerar behov med hjälp av att skrika/gråta, eftersom de inte har något annat sätt.
6. Se upp för olika metoder, som olika mat- eller sovscheman (bebisar kan inte klockan).
7. Balans i tillvaron. Be om hjälp och avlastning, istället för att försöka klara av allt själv.

Detta var alltså en sammanfattning av makarna Sears definition, och som alltid när man spaltar upp saker så här så ser det ju väldigt bestämt och oflexibelt ut. Målet med AP-föräldrastilen är att skapa en trygg anknytning, vilket man tror leder till trygga och självständiga vuxna, och vuxna som söker sig till hälsosamma relationer. Hur AP är då jag, om vi tittar till ovanstående punkter?

1. Eyra är nära rent fysiskt nästan jämt. Undantagen är när hon sitter i babysittern när jag kissar/duschar, när hon sitter i sin barnstol vid bordet, när hon hänger i babygymmet eller när hon sover i vagnen.
2. Jooodå, amma fritt gör vi. Dock kommer vi inte att hålla på i två år, som Sears förespråkar.
3. Ja, det har väl inte undgått någon att jag tycker det är nice att bära? Det finns massor med fördelar tycker jag, och den största är ynnesten att sticka in en hand under jackan och hålla i Eyras lilla bebishand samtidigt som man är ute och går.
4. Ja. Fast jag vet inte om hon sover som bäst när vi delar säng? Jag upplever att hon vissa nätter trivs betydligt bättre med att sova i vagnen, medan andra nätter somnar hon bäst bredvid mig. Det är möjligt att jag skjuter mig själv i foten och får ett barn som vill sova i sängen jämt, men just nu vill jag faktiskt bara få sova...
5. Absolut! Enda gångerna jag "ignorerar" hennes gråt är när jag vet att hon är supertrött och att hon snart kommer att somna. Detta sker typ varje gång hon åker bil/sjalas/åker vagn.
6. Ett ätschema var ju faktiskt det som räddade vår amning... Men femminuters-metoder och liknande kommer aldrig att vara aktuella.
7. Haha. Ja, jag vet inte... Det är svårt när man känner att man behöver få sova en hel natt, samtidigt som man verkligen prioriterar en fungerande amning (när man testat motsatsen liksom). Men Gila drar ju ett väldigt tungt lass hemma, och tack och lov för det.

Sådärja. Jag tror att de allra flesta svenska föräldrar är ganska AP? Vad tror ni kära läsare?