Att krascha

Eyra illustrerar sin mammas humör under gårdagen (har hon förresten någonsin varit så där liten?)

Visste ni förresten att det är svinjobbigt att ha barn? I alla fall ibland. Efter att inte ha sovit i mer än två timmar i sträck på en och en halv månad så blev gårdagsnatten lite för mycket för Eyras ömma moder. Efter att ha blivit väckt minst en gång i timmen (varav en gång av en hackspett, men en välplacerad sten löste det problemet) hela natten igenom var jag mer lik ett lik än något annat på morgonen igår. Jag visste knappt vad jag hette. Jag var så ledsen, så uppgiven och så förbannat trött. Så pappa Gila bestämde på ett mycket bestämt sätt att Eyra skulle följa med honom till stan och att jag skulle stanna med Trullan hos mamma och pappa. Sagt och gjort, i fyra timmar var de borta, och i tre timmar sov jag som en klubbad säl. Sedan kom hela familjen Wieslander ut, svärmor gjorde kycklinggryta och vi tittade på Så mycket bättre. Vi sov hyfsat i natt, framför allt på morgonen, och tänk, nu när det är vintertid så vi steg upp klockan TIO idag! Då är det ju fortfarande morgon! Jag kanske inte behöver göra något alls åt hennes dygnsrytm, jag behövde kanske bara vänta in vintertiden? Äsch, jinxing it.

Pappan får årets hjältepris, och för att ni alla ska förstå varför jag tycker om honom så himla, himla mycket bjuder jag på den här bilden (världens bästa bästis är med på den också!):