Tänkte ta sjalpromenad idag. Vilken jetetbra idé. Verkligen. Först gick det bra, Eyra satt och spanade samtidigt som hon gnagde på sjalkanten. Allt detta gnagade gjorde henne dock hungrig så på en liten gräsplätt vid en parkering satte vi oss för att amma. So far, so good. Ungen äter och det är sedan det roliga börjar. Jag inser att det inte finns någonstans att gå in, och för att kunna knyta sjalen behöver jag bägge händerna fria. Jaha. Så jag byltar in Eyra allt vad jag har i tjocktröjan jag har med mig och lägger henne på det enda ställe som finns tillgängligt - gräset. Någon form av primal instinkt kickar då gång hos det lilla barnet, att ligga på marken utomhus KAN INTE vara en bra sak. Så. Hon skriker. Alltså, som att någon knivhugger henne. Jag försöker få på mig sjalen så fort som möjligt, hivar upp barnet, ner i sjalen, upptäcker att jag knutit för hårt i all min stress men tänker att det kanske inte gör något och börjar gå på ett närmast maniskt sätt.
Men. Såklart gör det något! Barnet gråter, gråter och gråter. Jag får panik. Svetten rinner. Jag stannar, plockar upp barnet ur sjalen och tänker att jag kanske kan ta mig hem utan att bära i sjalen (det är ju bara nån kilometer och mitt barn väger ju bara närmare sju kilo...). Men Eyra fortsätter att gråta och jag inser att det enda som kommer att hjälpa är mera tutte. Jaha. Så jag sätter mig med ryggen mot ett träd, lägger tjocktröjan över Eyra och sitter själv och känner hur vinden i kombination med den nu avkylda svetten bidrar till att min kroppstemperatur går ner till typ 35 grader Celsius. Så, jag ger upp. Jag låter min smartphone vara smart och lista ut vars jag är, och ringer sedan pappa Gila. Ett tag senare rullar världens finaste Amazon fram till oss, och vi kunde åka hem till tryggheten.
Nu har vi busat en stund under en filt, sedan lite mera mat, och nu ligger hon insvept i nämnda filt och sussar. Jag överväger att göra samma sak. Mina stackars, stackars nerver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar