Jävlar i min lilla låda vad jag börjar bli peppad på att få träffa min bebis/uruk-hai/Haddok. Helt ärligt kan jag säga att jag fram tills nu mest oroat mig. Jag har oroat mig över att det ska göra ont, att barnet ska få skador vid förlossningen, att jag ska dö vid förlossningen, att jag ska "glömma bort" att tycka om Gila, att jag ska få en förlossningsdepression, att jag tappar barnet i trappan, att jag blir en dålig mamma och så vidare och så vidare in i det oändliga (timmen mellan fyra och fem på morgonen brukar vara lång). Men! Nu! Nu känns det mest fint. Det får ordna sig liksom. Jag ska ju få en alldeles egen minimänniska. En minimänniska som visserligen kommer att vara en pain in the ass vissa stunder, men också en minimänniska som jag ska bada i sjöar med, klappa på kaninbebisar med, äta glass med och en egen minimänniska att kramas med. Det låter ju som ett vinnande koncept i mina öron.
Synd bara att det är en evighehehehehet bort innan hon kommer ut.
Inte sååå farligt långt längre. Jag är ju stressad över två grejjer som jag ska fixa med innan hon kommer ut! En hemlig och en jag lovat er;) /Syster
SvaraRadera