Att leva med en tvååring

Ibland hör jag folk prata om tvååringar med fasa i rösten. Det pratas om trots och utbrott och "hen gör det med flit!" och så vidare. Själv försöker jag tänka att allt ett barn gör har en anledning, precis som att alla vuxna har skäl till sina humörsvängningar, skillnaden är bara att vi vuxna har hunnit leva så länge att vi insett att livet inte alltid anpassar sig efter oss medan en tvååring precis har börjat ha önskemål om hur livet borde vara. Vi tar ett exempel:

Det börjar bli sent. Eyra tittar på Pippi och det är mitt i ett avsnitt, och jag inser att hon är så trött att hon måste sova typ NU för att det inte ska bli totalkaos av hela kvällen. Så jag berättar för henne att nu måste vi stänga och att vi får titta vidare imorgon, varpå jag stänger tv:n och Eyra blir jätteledsen/jättearg och vrålar en hel massa på mig. Vissa skulle kalla det här beteendet för trots, men jag tycker att det är en helt förståelig reaktion. För tänk om...

Tänk dig att det är torsdag. Du har haft en rätt jobbig dag, men nu är klockan åtta och det är dags för "Sommar med Ernst" (försök inte låtsas som att du inte följer det). Du sätter dig suckandes i fåtöljen och du har till och med hällt upp ett glas rosé som du försiktigt smuttar på. Åh, nu kommer Ernst! Han är barfota och pratar om den oslagbara känslan av att gå på ett trägolv som är behandlat med hans hemmagjorda specialare gjord på fänkålsfrön och citronsåpa. Idag ska han lära oss att göra en egen deodorant, tillverkad av en len sten, saften från en rabarber och en liten skvätt träsprit. I bakgrunden kokar han gelé på egenplockade vinbär och ytterligare i bakgrunden står en elva-tolv byggjobbare och hamrar, sågar, målar, drar el och är lite lönnhunkiga på det där valpiga sättet (dock inte tillräckligt hunkiga för att hota Ernst gubbcharm) samtidigt som de ibland får komma fram till Ernst och smaka på något eller för att få instruktioner om hur en ny spaljé ska se ut. Åååååh, det kommer minsann att bli ett strålande avsnitt tänker du, precis när TV:n bryter programmet och meddelar att det tyvärr blivit fel i tablån och att de nu ska visa VM i sumobrottning istället. Och så börjar ett par rejält tjocka karlar i stringblöja med den jämna kampen att försöka välta varandra. På bästa sändningstid. Istället för Ernst. Herregud i himlen vad less du blir.

Ungefär så tänker jag mig att det känns när jag avbryter Eyra i något som hon tycker är väldigt roligt. Om man hela tiden tänker sig hur ens handlingar ter sig ur ett barns ögon är det betydligt lättare att bemöta deras reaktion på ett bra sätt än om man tänker att de "jävlas med flit". Ofta slås jag av hur lite föräldrar verkar (obs, verkar, jag är inte med dem alltjämt så jag vet ju inte säkert) prata med sina barn. De är i lekparken, puttar lite på en gunga, kollar sin telefon, och helt plötsligt är det "Nu ska vi gå hem!" och när barnet protesterar är det omedelbart arga fräsningar från föräldern och inte ens ett litet försök till att diskutera sig till en kompromiss (kanske "Vi måste tyvärr gå hem och äta lunch, men du kan få åka rutschkanan två gånger till!). Barnen blir gråtandes och sparkandes nerbrottade i vagnen och så går de iväg. Barnet snyftandes och föräldern tyst som en staty. Varför pratar vi inte mer med våra barn?!



Mer om tvååringar och deras icke-trots kan du läsa i den här fabulösa (och för vissa provocerande) bloggen:
Vilda barn