Det handlar om inställning

Precis innan jag for till Jamaica så fick jag ett ypperligt exempel på det här med behovet av jag-perspektiv inom föräldraskapet. Jag läser ju, sedan länge, Blondinbellas blogg för att bli lite lagom uppretad över hennes konservativa politik, men också inspirerad av hennes driv. Men sedan hon fick barn så har fått så oändligt svårt med att läsa hennes blogg, eftersom den innehåller noll procent jag-perspektiv och hundra procent så-här-tar-du-hand-om-ett-barn-och-då-blir-allt-bra. Ofta kan man läsa att "jag och Odd har gjort såhär, och det har gjort att bebisen är så här".

Inlägget i fråga handlade om inställning till livet, och att allt blir bättre med en positiv inställning. So far so good, men sedan tog hon som exempel att Gillis (hennes bebis) vaknat efter fyra timmar och velat äta, och gjort om detta efter tre timmar. Hon skrev då att hon på morgonen hade ett val, antingen var hon trött och less över att bara ha fått fyra sammanhängande timmar sömn den natten, eller så valde hon att se positivt på saken och tänka att hon ju kunde power napa när barnet sov lunch.

Och jag bara: PROVOCERAAAAAAAAAAAAD. Alltså, jag blev så provocerad att jag inte ens riktigt läste vad som stod där. Om mitt barn, som är nitton månader, låter mig sova fyra timmar i sträck dansar jag en jävla glädjedans morgonen efter. Allt handlar inte om inställning. Visst gör det det om man blir asless för att man missade tunnelbanan, när det går en ny om två minuter, men INTE om man inte sovit mer än en timme i sträck på månader. Eller om man har ett barn som inte äter, inte sover, har kolik, en sjukdom eller vad det nu kan vara.

Ska man skriva om bebisar måste man vara jääääävligt subjektiv och vara tydlig med att man är subjektiv. Inga är så känsliga som småbarnsföräldrar (se bara på all reklam som riktas mot dem...) och vi måste peppa varandra. Så därför tänker jag avsluta med en liten hälsning till Blondinbella: Kämpa på. Använd ordet "jag" och "min bebis" lite oftare bara.