Jag och Erik har pratat mycket om att barnuppfostran är som religion. Alla har en himla massa åsikter men ingen vet vad som är rätt. För hur kan det annars komma sig att vi fött barn i miljontals år, men att det ändå finns det ingen användarmanual? Jag tänker ibland att de som självsäkert säger: "Så här gör man!" har haft barn som passar in i deras liv helt automatiskt. Till exempel får man höra att "Vårt barn sover så bra, därför att hen sover med oss, så borde alla göra", men man får också höra motsatsen: "Vårt barn sover så bra, därför att hen sover i egen säng, så borde alla göra". Jag tänker att dessa barn kanske helt enkelt bara gillar att sova. De kanske skulle sova precis lika bra om man gjorde tvärtom?
Det är som att jag skulle hävda att Eyra inte hade kolik på grund av att hon ammades fritt och bars mycket. Det vore ju rätt befängt, för jag har ju faktiskt ingen aning om hur hon hade varit om jag inte hade gjort så. Det är dessutom rätt otrevligt mot de som faktiskt har kolikbebisar, som att de gör något fel och på så sätt förtjänar sin skrikiga, ledsna bebis.
Jag tror att det, återigen, är som med religion, att alla måste välja vad som känns bäst för just dem. Själv har jag valt en föräldrareligion som går ut på att jag försöker läsa mycket (för en del hjul behöver man faktiskt inte uppfinna igen) och att jag kontrolltestar allt med tanken: "Skulle det vara okej att göra så här mot en gammal människa på ett demensboende?". Till exempel: Vore det okej att lämna en gammal, ledsen människa storgråtandes i sin säng i syfte att lära henne att det inte lönar sig att klaga? Mitt svar är nej. Och då är diverse sömnmetoder som går ut på att lämna barnet ensamt (5 minuters-metoden, Sova hela natten-kuren, osv) inte heller det minsta aktuellt i vårt föräldraskap. Vore det till exempel okej att klä på en gammal, dement, person vantar när det är minus femton ute, trots att den gamla, dementa personen gråter när man gör det? Ja, såklart, det är bättre att vara ledsen över vantarna än att få frostskador på händerna.
Den kontrollfrågan hjälper mig att se vad som kan passa oss och vårt barn. Andra har garanterat helt andra åsikter och tankar. Det viktigaste, i mina ögon, är att man faktiskt tänker och känner efter själv; vad känns bäst för just dig och ditt barn? Tyvärr har ju ingen hittat den där användarmanualen än...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar