När kärleken är som ett duggregn

Det är inte okej att berätta om allt med föräldraskap. Men jag tänker berätta i alla fall, för ju fler som  vågar, desto bättre. Men gosse, vad det tar emot att publicera denna text.

När Eyra låg i magen längtade jag inte efter henne. Inte för att jag inte ville ha henne, helt tvärtom faktiskt, jag ville ha henne alldeles för mycket. Vidskeplig som jag är tänkte jag att om jag vågar längta, vågar hoppas, så kommer jag inte att få något barn. Så jag längtade inte. Jag blev tjockare och tjockare, och snart var vi över gränsen för sent missfall, över gränsen för vad läkarna klarar av att rädda, över gränsen för att ens räknas som en prematur. Ändå var jag övertygad om att det inte skulle bli någon bebis, för vi hade ju faktiskt en förlossning av överleva.

Under själva förlossningen var jag inte ett dugg orolig, vilket jag tackar lustgasen för. Kanske skulle jag varit orolig där i slutskedet, om det inte hade gjort för ont för att ens tänka. När hon kom sprattlande ut i världen tänkte jag inte "HURRA, JAG HAR BLIVIT MAMMA!". Jag tänkte: "Tack gode Gud, vi lever". Och plötsligt hade jag ett barn, ett barn som jag aldrig trott på att jag skulle få. Jaha? Vad gör man nu liksom?

Sen började amningshelvetet och jag minns allvarligt talat inte särskilt mycket av hennes första sex veckor. Jag minns att det gjorde ont, att hon ville snutta jämtjämtjämt, att jag grät varje dag och den enorma ångest jag upplevde över att jag inte kände som andra mammor. Jag hade inte minsta längtan att väcka henne när hon sov för att pussa på henne. Jag blev inte fuktig i ögat när hon suckade i sömnen. Jag tyckte inte att ögonblicket när hon lades på mitt bröst var det största i mitt liv.

Så. Ja. Ångest. Något är ju allvarligt fel på mig, blev min slutsats. Jag tyckte om henne, tyckte att hon var fin och kände en instinktiv vilja att skydda henne, men inte det där ÅHHERREGUDMITTBAAAAAAAAAAAAARN-känslan som man läst om. Som beskrivs med en sådan självklarhet i alla tidningar, alla bloggar och överallt annars där man kan läsa om föräldraskap.

Sedan läste jag någonstans, jag har ingen aning om var (man läser ofantligt mycket när man ammar), en mening som fick allt att vända. Det stod ungefär såhär:

"För vissa är kärleken som en störtflod, för andra är den som ett duggregn. Men kommer, det gör den".

Plötsligt landade jag i någon form av lugn. Det skulle minsann ordna sig.

Och för varje dag duggar det lite mer. När hon skrattar när jag plockar upp henne på morgonen, när hon sjunger med i pappans sångstunder, när vi övar på att prata Åströmskt (i mun på varandra). När hon däckar i mitt knä ibland, som en liten bulle. När hon klappar på mig när vi ammar. Eller när hennes ögon rullar in i huvudet på henne, som om hon tagit någon form av morfinbaserad drog, när hon får lägga sig och snutta efter en lång vakenperiod. Eller när hon håller fast sig i mitt hår när jag bär henne, eller när hon förtjust flinar när hon klarar av att lyfta på huvudet när hon ligger på mage (för att inte förglömma det efterföljande ljudet av hennes ilska över att ligga på mage).

Jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte fick uppleva den där tsunamivarianten av kärlek. Men jag lovar, man blir minst lika blöt av den här.