Visar inlägg med etikett Normer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Normer. Visa alla inlägg

tisdag 19 maj 2015

Om att vara redo

Jag hänger som bekant på en del föräldrabloggar och forum, och slås ofta av gemene mans syn på blöjor och blöjanvändande. Eller kanske än mer på synen på potträning. Där finns bara ett råd som trycks ut gång på gång på gång, nämligen: "Vänta in barnet, det kommer när det kommer, de måste vara redo bara!"

Och jag känner bara... va? Ett exempel:

Du råkar trilla överbord under din Karibien-kryssning och spolas i land på en hittills okänd ö. Ön befolkas av ett gäng heltrevliga människor som tar sig an dig trots att du inte snackar deras deras språk, och troligen ser rätt lustig ut i deras ögon. Till din stora lycka och tacksamhet så visar det sig att de har en toalett! En alldeles vit och fin toalett i en liten skrubb där du kan dra dig undan när trycket gör sig påmint. Ljuvligt, tänker du! Efter en tid noterar du att du är ensam om att använda toaletten, och börjar se dig omkring, och upptäcker att öns invånare söker upp en gigantisk sal, pyntad med guld från golv till tak, mer lik en katedral än något annat, och bara sätter sig på huk på golvet och BAJSAR! I grupp! Minst trettio stycken samtidigt! Din spontana reaktion? Ja, troligen förundran, förskräckelse och kanske lite äckel. Du går tillbaka till din skrubb med din vita, fina porslinstron och tänker: "Ja, håhåjaja, de kan ju göra precis vad fan de vill, men jag bajsar minsann här".

Hur lång tid tror du att det skulle ta innan du kände dig "redo"? Kanske ganska länge?

Nä, man måste inte potta sina barn redan på BB (om man inte vill, vill man så går det ypperligt), men jag rekommenderar verkligen verkligen att man försöker få in den som rutin innan de blivit ett år, och att man påbörjar potträning på allvar någon gång mellan 18-30 månader, då det finns ett "fönster" som underlättar träningen betydligt. Det är naturligtvis inte omöjligt att potträna ett barn om man har väntat tills barnet börjat närma sig tre eller än äldre, men processen kommer mest troligt att vara kämpigare än nödvändigt. Varför? Jo, för att barnet har hunnit få en bestämd uppfattning om att blöja är det normala, medan pottan är som en flådig katedral med trettio stycken medbajsande åskådare.

När jag var barn så var det normalt att barn blev blöjfria under sommaren året då de fyllde två. På mindre än trettio år har blöjfriheten förskjutits med ett helt år, och nu väntar man till barnets tredje sommar med att potträna. För vems skull?

Jag menar inte att peka ut enskilda föräldrar, jag vet bättre än någon annan att allt i ens föräldraskap inte blir som man hade tänkt sig. Men BVC, blöjföretagen och andra auktoriteter måste få upp ögonen för det här och sprida en motvikt till att "vänta in". Tills de börjar med det så får väl jag göra det istället.

Tjipp och hej!


måndag 28 juli 2014

Att leva med en tvååring

Ibland hör jag folk prata om tvååringar med fasa i rösten. Det pratas om trots och utbrott och "hen gör det med flit!" och så vidare. Själv försöker jag tänka att allt ett barn gör har en anledning, precis som att alla vuxna har skäl till sina humörsvängningar, skillnaden är bara att vi vuxna har hunnit leva så länge att vi insett att livet inte alltid anpassar sig efter oss medan en tvååring precis har börjat ha önskemål om hur livet borde vara. Vi tar ett exempel:

Det börjar bli sent. Eyra tittar på Pippi och det är mitt i ett avsnitt, och jag inser att hon är så trött att hon måste sova typ NU för att det inte ska bli totalkaos av hela kvällen. Så jag berättar för henne att nu måste vi stänga och att vi får titta vidare imorgon, varpå jag stänger tv:n och Eyra blir jätteledsen/jättearg och vrålar en hel massa på mig. Vissa skulle kalla det här beteendet för trots, men jag tycker att det är en helt förståelig reaktion. För tänk om...

Tänk dig att det är torsdag. Du har haft en rätt jobbig dag, men nu är klockan åtta och det är dags för "Sommar med Ernst" (försök inte låtsas som att du inte följer det). Du sätter dig suckandes i fåtöljen och du har till och med hällt upp ett glas rosé som du försiktigt smuttar på. Åh, nu kommer Ernst! Han är barfota och pratar om den oslagbara känslan av att gå på ett trägolv som är behandlat med hans hemmagjorda specialare gjord på fänkålsfrön och citronsåpa. Idag ska han lära oss att göra en egen deodorant, tillverkad av en len sten, saften från en rabarber och en liten skvätt träsprit. I bakgrunden kokar han gelé på egenplockade vinbär och ytterligare i bakgrunden står en elva-tolv byggjobbare och hamrar, sågar, målar, drar el och är lite lönnhunkiga på det där valpiga sättet (dock inte tillräckligt hunkiga för att hota Ernst gubbcharm) samtidigt som de ibland får komma fram till Ernst och smaka på något eller för att få instruktioner om hur en ny spaljé ska se ut. Åååååh, det kommer minsann att bli ett strålande avsnitt tänker du, precis när TV:n bryter programmet och meddelar att det tyvärr blivit fel i tablån och att de nu ska visa VM i sumobrottning istället. Och så börjar ett par rejält tjocka karlar i stringblöja med den jämna kampen att försöka välta varandra. På bästa sändningstid. Istället för Ernst. Herregud i himlen vad less du blir.

Ungefär så tänker jag mig att det känns när jag avbryter Eyra i något som hon tycker är väldigt roligt. Om man hela tiden tänker sig hur ens handlingar ter sig ur ett barns ögon är det betydligt lättare att bemöta deras reaktion på ett bra sätt än om man tänker att de "jävlas med flit". Ofta slås jag av hur lite föräldrar verkar (obs, verkar, jag är inte med dem alltjämt så jag vet ju inte säkert) prata med sina barn. De är i lekparken, puttar lite på en gunga, kollar sin telefon, och helt plötsligt är det "Nu ska vi gå hem!" och när barnet protesterar är det omedelbart arga fräsningar från föräldern och inte ens ett litet försök till att diskutera sig till en kompromiss (kanske "Vi måste tyvärr gå hem och äta lunch, men du kan få åka rutschkanan två gånger till!). Barnen blir gråtandes och sparkandes nerbrottade i vagnen och så går de iväg. Barnet snyftandes och föräldern tyst som en staty. Varför pratar vi inte mer med våra barn?!



Mer om tvååringar och deras icke-trots kan du läsa i den här fabulösa (och för vissa provocerande) bloggen:
Vilda barn


torsdag 17 april 2014

Genusmorsans epic fail

Jag är ju en sån där som vill att Eyra ska få ta del av alla världens färger och inte mosas in i flickrollen ROSA med allt vad den innebär. Just nu så går det så där va:

Eyra har sedan innan rosa skalbrallor (som tidigare kombinerats med en knallgrön jacka) men nu har hon fått ärva en svinbra soft shell-jacka av sin kusin. Den har ett tunt fleecefoder, så man behöver inte jävlas med tusen lager kläder innan man ska gå ut. Men igår när vi matade ankorna så hade hon alltså: rosa gummistövlar, rosa skalbrallor, rosa soft shell-jacka och till och med MÖSSAN har ju rosa hästar på sig! Det har jag inte ens reflekterat över förrän nu. Tur att vagnen är macho-militär-grön i varje fall...

Bonusmaterial:
Ja, och så säger de att barn får femtio procent av sina arvsanlag från mamman, och femtio från pappan. I Eyras fall är det nittio procent från pappa Gila, och tio procent från mig (lockarna i håret). Bildbevis nedan.


Pappa Gila, typ tre-fyra år.

torsdag 25 juli 2013

En bekännelse

Jag måste erkänna en sak. Jag tycker att det är sjukt kul med barnkläder. Och med sjukt kul menar jag s-j-u-k-t kul. Att leta kläder som är lekvänliga, färgglada och hyfsat könsneutrala (men utan att tippa över och bli rent "pojkiga") är som att gå på skattjakt. Kul ju! Jag själv älskar ju lila, men jag försöker behärska mig och erbjuda henne alla färger som finns. Så här kan det se ut:


Finaste shortsdressen!




De här blingiga ballerinaskorna som vi köpte på rean är Eyras bästa just nu. Hon hämtar alltid dem när man frågar om man ska gå ut. Jag har till och med testat att gömma dem lite, bara för att se om  hon väljer några andra skor då, men det gör hon inte utan hon rejdar skohyllan tills hon hittar blinget. 


Vad tycker ni är viktigast när ni köper (barn)kläder?

onsdag 3 juli 2013

Men kön är inte något man skapar, man fööööds så!

Jag satt och bläddrade i Ellos-katalogen häromdagen och slogs (återigen) av de mycket snäva ramar som finns för flickor respektive pojkar. Spana in det här:

Här har vi kläder för pojkar! Pojkarna fiskar, springer och lyfter grejer. De ser helt enkelt ut att leka, typ som barn gör mest. Kläderna ser slittåliga ut och lekvänliga ut, om än "tuffa och coola".


Här har vi kläder för flickor! Flickorna poserar. Den ena står lite kokett på tå, den andra sitter (på ett sätt som ser ganska obekvämt ut) på en bänk och tittar (förföriskt?!) in i kameran. Inte det minsta som barn gör mest. Kläderna ser dessutom extremt ömtåliga ut och inte särskilt lekvänliga. Kläderna är fluffifluff och gulligull.


Ibland hör man folk säga: "Men när ska feministerna sluta tjata om klääääderna och bry sig om det viiiiiktiga istället?!" och då blir jag så himla trött. Fattar folk inte att  denna extremt tydliga könsuppdelningen (flickor är fiiiiina, pojkar cooooola) genomsyrar hela vårt samhälle? Flickorna på bilden har redan vid fem års ålder lärt sig att de finns till för att behaga andra.

Är det då så jävla konstigt att alla som jobbar i kvinnodominerade yrken jobbar typ gratis? När det enda vi får lära oss är hur viktigt det är att alla andra har det bra och tycker om oss?

Är det då så jävla konstigt att typ 95 % av alla våldsbrott begås av män? När det enda pojkarna får lära sig är hur viktigt det är att vara hård, cool och framför allt att inte vara minsta lilla flickig (eller ja, inte bögig heller för den delen)? 

Nej, kläderna är inte det viktigaste. Men det speglar hur snett hela samhället är. Över och ut.

torsdag 20 juni 2013

High need Haddok i åskmolnsveckan

Mitt bästa apptips är appen "Wonder weeks". Det är en app som håller reda på när din bebis går in i en ny utvecklingsfas(läs: bli svindryg) och vad som barnet kommer att lära sig under tiden/när fasen är över. Den har dessutom en liten karta där man kan följa bebisen och på så sätt förutspå när det kommer att bli jobbigt (och se hur långt det är kvar innan livet blir drägligt igen).


Som ni ser på bilden ovan har bebisar en vecka när de är som åskmoln, och hittills har timingen alltid stämt perfekt. Eyra, som ju är en high need bebis, är redan i vanliga fall lite extra. Och så under utvecklingsfaserna blir hon extra-extra och under åskmolnsveckorna så blir hon extra-extra-extra. Ja, det är helt sinnessjukt jobbigt just nu. Vi försökte avveckla tuttarna en dag, vilket resulterade i att vi förstörde henne för livet. Nu kan jag knappt sätta ner henne på golvet för att gå på toaletten (med öppen dörr). Hon gråter, gnäller, blir ledsen om hon inte får komma upp i famnen, blir ledsen om hon får komma upp i famnen, blir ledsen om hon måste sitta i barnstolen, ledsen om hon inte får riva ut innehållet i sin byrå, ledsen om någon går och ledsen om hon inte får plocka ur diskmaskinen NU.

Sömnen ska vi inte ens prata om.

Men det jobbigaste med att ha en high need Haddok är inte att ungen är femton gånger intensivare än andra barn, utan det jobbigaste är att folk runt omkring tror att hon är ett "vanligt" barn, men att det är vi som föräldrar som gjort "fel". Att vi inte varit tillräckligt hårda, att vi varit för hårda, att hon har ammat, att hon fått sova där hon vill, att vi bar henne i början istället för att låta henne skrika sig blå i en barnvagn, att hon "använt bröstet som napp" (citat amningsrådgivningen Sundsvall) och jag vill bara vråla: "URSÄKTA MIG MEN JAG TROR ATT DET ÄR ERA BARN SOM ANVÄNDER NAPPEN SOM BRÖST!!!!!! VAD KOM FÖRST?!?!?!". Det är inte vi som skapat vårt barns intensiva personlighet. Den bara är där, på samma sätt som att hennes frippa är röd och hennes lår valkiga.

Jag har inte gjort fel. Eyra är bara så här, och hon är världens bästaste bästpadda i alla fall. Eller just därför. De personlighetsdrag som är lite kämpiga för oss just nu kommer förmodligen att hjälpa henne i vuxenlivet, när hon är statsminister. Bah så att ni vet.

måndag 10 juni 2013

Slentrian-fin

Ibland kommer jag på mig själv med att slänga ur mig det där ordet. ”Fin”. Eyra håller stolt upp en konservöppnare och jag bara: ”Åh, fin!”. Förutom att det är extremt ologiskt (finns det fula konservöppnare liksom?) så är det dessutom ett väldigt effektivt sätt att döda en konversation. Nu kan ju Eyra inte riktigt svara än, men om hon kunde, vad skulle hon svara? Vad skulle du svara?

Nä, jag måste skärpa mig och inbjuda till samtal istället. ”Ja, en konservöppnare, de är bra när man öppnar burkar!” - det är en vettig sak att säga. Eller ”Titta, vad har man dem till tror du?”.


Hur mycket slentrian-finar du barn i din närhet?

fredag 19 april 2013

Du kan amma här

Amningshjälpen har gjort typ världens bästa musikvideo någonsin:

Tryck här!


VARNING!
Om du bara gillar tuttar när de är förpackade och upptryckta och tänkta att behaga andra vuxna så kommer du inte att gilla den här videon.


söndag 31 mars 2013

"Påskkärring året runt"

Alltså. Jag läser ju alla bloggar som finns (jag ammar, jag är eoner av tid att surfa ihjäl), och däribland Isabella "Blondinbella" Löwengrips blogg. Den gör mig förbannat trött ibland. Som just precis idag. Att klä sina barn könsneutralt är enligt Isabella likställt med att spöka ut dem till påskkärringar året runt. Att klä sina barn könsneutralt försvårar livet för omgivningen, tycker Isabella. "Gud så söt... Eeeeh... är?" blev Isabellas kommentar när hon såg två bebisar som var klädda könsneutralt. Hon blev helt ställd! Hon gjorde bort sig och allt blev så himla pinsamt! Jag tänkte att jag skulle hjälpa Isabella med alternativa kommentarer, för att hennes vänner ska slippa klä sina barn i rosa och blått, bara för att Isabella ska klara av att hantera sin omgivning. I mötet med ett barn som "har hela regnbågen nertryckt i vagnen" kan man till exempel säga:

"Gud så söt bebisen är!"
"Gud så söt den här lilla vännen var!"
"Gud så söt hen är" (JA! Man kan!)
"Gud så söt!"

Och om man absolut vill man veta könet, men på ett smidigt sätt, så är den här frasen the shit:

"Gud så söt! Vad heter sötnosen då?"

Föräldrarna svarar, och med största sannolikhet heter barnet något som ger Isabella en hint och hon kan då pusta ut och börja prata fotboll om barnet råkar ha snopp, eller berömma dess hår om det har en snippa. Skönt. Katastrofsituationen löste sig. Alla kan pusta ut.

Påskkärring. Och regnbågsklädd nästan jämt.

Om man, precis som Isabella, tror att kläderna inte spelar någon roll så rekommenderar jag det här inlägget som Lady Dahmer skrivit.



fredag 29 mars 2013

Hört på stan

Två pojkar (typ två år gamla) kivades om en boll som den ena hade haft först. Den andra pojken tog bollen med milt våld och den första pojken blev ledsen och grät. Han vände sig till sin pappa som sa, inte en gång, utan två:
- När man leker med bollar måste man kunna slåss för dem.

Jo. Han sa så. På riktigt. 

torsdag 21 februari 2013

Vad gör det för skillnad?

Cirkuspaddan med sin cirkuspappa.

I helgen klädde Gila på flickebarnet en mycket söt liten klänningshistoria, kombinerat med strumpbyxor. Hon var väldigt fin, vilket alla som såg henne kommenterade. Och jag sa: "Ja. såklart att hon ska få ha klänning ibland, men inte jämt". Gila tyckte att jag var lite väl obstinat och undrade varför det här med kläder är så himla viktigt för mig. Jag svarade något trött om att han som fötts med snopp aldrig behövt känna på hur det är att vara tvungen att se ut på ett visst sätt för att duga. Och sedan mindes jag hur jag, nyss fyllda åtta år, fick frågan av en klasskamrat: "Du Ylva, kan inte jag få komma hem till dig och kolla om du har NÅGONTING som är fint i din garderob?". Vad svarar man på en sån sak? Nej, tror jag att jag svarade. Nej, du får inte komma.

Hon var inne, populär och hade en mamma som försåg henne med nittiotalets finaste, modernaste kläder. Jag var totalt ointresserad av kläder (ja, det har ju hängt kvar) och helt tillfreds med att gå i mina syskons gamla kläder (för då slapp jag ju gå i klädaffärer, vilket var det värsta jag visste (ja, det har ju också hängt kvar)). Mina syskon är ju då sex och åtta år äldre än mig, så en del kläder var ju lika gamla som jag själv. Alltså var jag så sjukt UTE. Det var inte så jävla rockigt att höra. Dessutom tyckte ju jag att jag hade fina kläder.

Men liksom. Vi var åtta år gamla. Åttaåringar ska inte bry sig om vad deras kompisar har på sig. Det ska inte finnas "rätt" jacka eller "fel" jacka. Det ska vara skit samma om kläderna kommer från Ellos eller från NK Stockholm. Och vägen till att få barn som inte bryr sig är inte att klä på dem kläder som gör att alla strör barnen med komplimanger för hur fiiiiina och gulligaaa de är. Barnkläder ska vara kläder för barn. De ska gå att leka i, de ska tåla att tvättas tusen gånger och om man dessutom blir lite glad av att titta på dem så är det bara ett plus i kanten.

Så, det är lite därför som det är viktigt.

måndag 4 februari 2013

Pre baby-body

Efter att man har fått barn börjar man att tänka på saker man aldrig tänkte på innan. Som till exempel rubriker som handlar om nyblivna kändismammor. En intervju med en nybliven mamma innehåller följande komponenter:
1. Den himlastormande kärleken
2. Beskrivning av hur otroligt, fantastisk mannen varit under hela den här bebisperioden (för han har typ, bytt en blöja, en gång).
3. Resten av artikeln ägnas åt kvinnans kropp. Vad tycker hon egentligen om hängbrösten, bristningarna och rumpflabbet? Och om hon är en sån där typ som tränat sig i form på typ en vecka; hur har hon gjort? Vad har hon ätit? Vad har hon inte ätit?

SNO KÄNDISMAMMORNAS KOM-I-FORM-KNEP!!!! 


Carolina Gynning lade nyss ut bilder på hur hon tränat/ätit sig "i form" (för hon var ju så himla tjock innan...) efter sin graviditet (hon fick barn en vecka innan mig).

Och jag blir bara så förbannat matt. Så förbannat jävla less på att kvinnors värde alltid, alltid, alltid ska sitta i att vågen inte tippar över på fel sida av 70-strecket, att magen är platt, tuttarna höga och kåtsuget i blicken påslaget. Min bästigaste kamrat Maria läste en bok som handlade om en barnmorska (skriven av en barnmorska) och i den fick vi lära oss att en barnmorskas främsta uppgift är att berätta för den födande kvinnan hur duktig och vacker hon är. Men liksom va faaaaaaan, finns det någon gång i livet då man inte är vacker någonjävlastans så är det när man föder barn. Och man behöver inte känna sig vacker för att åstadkomma en barnafödsel, jag lovar! Skulle någon ha informerat mig om hur "vacker" jag var när jag låg och födde barn hade jag gått bärsärk. Varför SKA jag vara vacker just då? Jag föder ett BARN här, hallå?! Nytt liv, mirakel och yadiyada (och blod, bajs och kräks). 

Jag läste en tankvärd sak, någonstans (jag borde börja skriva ner källor, I know), som löd ungefär så här:
"Förr fick man barn tidigt, kanske vid nittion års ålder, och sedan levde man resten av sitt liv i sin postgravida kropp. Den kropp man hade under ett par korta år i tonåren var snart lika avlägsen som den kropp man hade som barn. Nu föder vi barn vid trettio-trettiofem års ålder och har sådeles levt i en tonårslik kropp i kanske femton (eller mer) år. Den tonårslika kroppen är det normala, medan en postgravid kvinnokropp är onormal och måste rätas ut, ordnas till och trimmas upp."

Kan vi inte bara komma överens om att det inte är så jävla viktigt? Det är viktigt att man har en fysik som håller när man lyfter ett barn, bär Ica-kassar, skjuter en tung barnvagn i snömodd, eller en fysik som gör att man kanske inte kissar på sig varje gång man nyser och som gör att man orkar spela fotboll med sina kids. Men det är i-n-t-e viktigt att se ut exakt som man gjorde som sjuttonåring. Jag önskar, väldigt hett och innerligt, att media snart ska förstå detta. När som helst nu...

tisdag 20 november 2012

"Ja, vänta du bara!"



En av de saker som provocerar mig mest med att ha barn är alla deppiga kommentarer som låter ungefär såhär:

"Ja, det låter ju fint att göra egen barnmat, men sen när du väl är där, då köper man ändå!"
"Ja, man har så mycket idéer innan man fått barn, sen när man har dem inser man att man inte orkar."
"Det är lätt att säga hur man ska vara som föräldrar innan man fått barn!"
"Potträna en nyfödd?! Lycka till!"

Såna här kommentarer kommer ofta ifrån härdade, ärrade föräldrar och ges till de tindrande individer som ska bli föräldrar för första gången, och som vågat sig på att prata lite om olika sätt att se på barn/barnmat/EC/sömn. Raskt får man lära sig att det inte är någon idé att fundera på hur man vill vara som förälder, för det kommer ändå inte att gå att genomföra. Det här tankesättet gör mig så sjukt less och irriterad. Vaddå inte lönt? Nej, det är självklart att jag inte alltid kommer att behandla mitt barn på ett balanserat och respektfullt sätt (eftersom jag ju är mänsklig), men det betyder inte att jag inte kan sträva efter att alltid göra det. Bara för att jag vet att jag ibland kommer att brista i mitt föräldraskap behöver jag väl inte gå in för att brista i det? Alla föräldrar borde väl uppmuntras att tänka igenom sitt föräldraskap innan sömn/mat/sex/bio/alkohol-bristen stormar in i ens liv? Det är ju då man överhuvudtaget har möjlighet att tänka logiskt och klart.

Handlar detta om det eviga dåliga föräldrasamvetet? Känner man sig som förälder hotad om en nybliven mamma glatt berättar om att hennes palt på åtta veckor bajsar på pottan? Tänker man: "Fan, Pelle fick ju bajsa i blöjorna i tre år, fan, fan, tänker hon att jag är dum i huvudet nu?". Och så spelar man ut erfarenhets-kortet och får då raskt slut på mammans kvitter?

Om det är det dåliga föräldrasamvetet som är boven (som så ofta annars): varför kan inte vi föräldrar inte bara hålla ihop lite mer? Varför måste vissa saker anses "bättre" (hemlagad mat) och "finare" (styra en Bugaboo-vagn) än andra? Kan vi inte bara acceptera att vi gör olika, och sedan försöka peppa varandra i våra beslut?  Jag vill ändå ha möjligheten att få berätta hur vi gör, på samma sätt som jag vill ha möjligheten att lyssna hur andra gör.

 Jag vägrar faktiskt att ställa upp i någon jävla föräldratävling. Bara så att ni vet.

torsdag 25 oktober 2012

Attatchment parenting

Samsovning när den är som mest smickrande... (Eyra är bara några dagar på bilden!)
Jag har ju ibland slängt mig med termer som "AP" eller "nära föräldraskap" och jag känner att jag vill beskriva vad det handlar om. Det är först och främst den föräldrastil (alltså inte metod) som känns närmast mitt eget föräldraskap. Men vad betyder det egentligen? Ja, för mig betyder det egentligen sunt förnuft, men det finns en tydligare definition, gjord av makarna Sears (som inte uppfunnit stilen, eftersom det troligen är det äldsta sättet att ta hand om barn på, utan bara beskrivit den) och den lyder ungefär så här:

1. Knyt an till barnet. Var det nära, rent fysiskt.
2. Amma fritt. Amma när barnet vill. Om barnet inte ammas, så flaskmata barnet tätt intill dig.
3. Bär ditt barn (i sjal/ergonomisk sele). Studier visar att barn som bärs gråter mindre och att kolikbarn ofta hjäpls av att bli burna.
4. Sov nära barnet. Inte nödvändigtvis i samma säng (om man inte vill), men så nära att du vaknar av de tidiga signalerna (gnöl) och inte de sista signalerna (gallskrik).
5. Tro på barnets skrik. Barn kommunicerar behov med hjälp av att skrika/gråta, eftersom de inte har något annat sätt.
6. Se upp för olika metoder, som olika mat- eller sovscheman (bebisar kan inte klockan).
7. Balans i tillvaron. Be om hjälp och avlastning, istället för att försöka klara av allt själv.

Detta var alltså en sammanfattning av makarna Sears definition, och som alltid när man spaltar upp saker så här så ser det ju väldigt bestämt och oflexibelt ut. Målet med AP-föräldrastilen är att skapa en trygg anknytning, vilket man tror leder till trygga och självständiga vuxna, och vuxna som söker sig till hälsosamma relationer. Hur AP är då jag, om vi tittar till ovanstående punkter?

1. Eyra är nära rent fysiskt nästan jämt. Undantagen är när hon sitter i babysittern när jag kissar/duschar, när hon sitter i sin barnstol vid bordet, när hon hänger i babygymmet eller när hon sover i vagnen.
2. Jooodå, amma fritt gör vi. Dock kommer vi inte att hålla på i två år, som Sears förespråkar.
3. Ja, det har väl inte undgått någon att jag tycker det är nice att bära? Det finns massor med fördelar tycker jag, och den största är ynnesten att sticka in en hand under jackan och hålla i Eyras lilla bebishand samtidigt som man är ute och går.
4. Ja. Fast jag vet inte om hon sover som bäst när vi delar säng? Jag upplever att hon vissa nätter trivs betydligt bättre med att sova i vagnen, medan andra nätter somnar hon bäst bredvid mig. Det är möjligt att jag skjuter mig själv i foten och får ett barn som vill sova i sängen jämt, men just nu vill jag faktiskt bara få sova...
5. Absolut! Enda gångerna jag "ignorerar" hennes gråt är när jag vet att hon är supertrött och att hon snart kommer att somna. Detta sker typ varje gång hon åker bil/sjalas/åker vagn.
6. Ett ätschema var ju faktiskt det som räddade vår amning... Men femminuters-metoder och liknande kommer aldrig att vara aktuella.
7. Haha. Ja, jag vet inte... Det är svårt när man känner att man behöver få sova en hel natt, samtidigt som man verkligen prioriterar en fungerande amning (när man testat motsatsen liksom). Men Gila drar ju ett väldigt tungt lass hemma, och tack och lov för det.

Sådärja. Jag tror att de allra flesta svenska föräldrar är ganska AP? Vad tror ni kära läsare?

söndag 30 september 2012

Magont

På MTV kan man se kvalitetsprogrammet 16 and pregnant och herregud så ont i magen det gör att titta på det nu när man fått en egen liten skrutt. Nu när man vet hur nära de vill vara hela, hela tiden. Jag lägger ingen värdering i att ingen av mammorna ammar sina barn (det ÄR svårt, och i USA har man dessutom i princip utrotat amning) men när de lägger barnet på en kudde, en meter bort i sängen, och ger dem en flaska samtidigt som de smsar med andra handen...

HÅLL I UNGEN FÖR FAN!

tisdag 25 september 2012

Det här med bröst

Om någon hade frågat femtonåriga Ylva vad hon tyckte om offentlig amning skulle hon ha svarat ungefär såhär:

- Jaaa, klart ungarna ska ha mat, men man behöver väl inte slänga upp pattarna på bordet? Vad är det för fel på en filt och skyla sig lite?

Till mitt femtonåriga jag vill jag säga:

- Men herregud, ungjävel, titta bort om det nu är så jävla provocerande.

Nu är det ju dock så att det inte bara är femtonåriga snorisar som är av åsikten att kvinnobröst INTE får exponeras om det inte är i syfte att se porrig/snygg/what ever ut. Nä, det verkar vara var och varannan som är av den åsikten. Folk som bara går omkring och är helt vanliga, tills någon oartig, vidrig kvinna bara SLÄNGER upp sina bröst i ansiktet på dem och då, då blir det minsann för mycket för Svensson. Så då blänger man. Isande och länge.

Inför varje offentlig amning har jag ett litet samtal i mitt eget huvud. Det brukar låta typ såhär:
- Åh nej, hon är hungrig och jag sitter bland en massa folk!
- Jaha...?
- Jaa, en massa folk!
- Fram med tuttarna nu för fan.
- Jamen, tänk om någon ser?!
- Ser dina tuttar som matar ditt barn? ÅH NEJ!
- De kanske blir stötta?
- Låt dem!
- De kanske blir äcklade?
- Av ett barn som äter? Då borde de inte gå ut.
- Jamen...
- FÖR FAN, fram med tuttarna, upp på barrikaderna, stå upp för dina medsystrar, avsexualisera brösten, normalisera det normala, skärp till dig för fan!
- Ja... okej då.

Så, förlåt Västvärlden. Jag är ledsen för din skull att mina tuttar inte är så där ärtigt uppblåsbara i en djup urringning längre. Numera gör det de ska istället. Och det är jag fanimej jävligt stolt över.

fredag 7 september 2012

Det här med kläder

Jag är mamma till en barn som föddes med snippa. Jepp, så är det. Detta innebär att 99 % av alla de kläder vi får i present är rosa, eller versioner av rosa. Och jag förstår det, för flickkläder är ju så sjukt jävla gulliga! Det är de! Men, mitt problem är just det. Att när jag har på Eyra hennes finaste rosenpyjamas så får hon kommentarer i stil med:

- Men åååååh, så söt, lilla kickan, så himla gullig!



När hon däremot rockar outfits som den här:


Så utgår folk för det första ifrån att hon är en pojke, men det är inte det som är problemet, utan att hon helt plötsligt får andra egenskaper, än vad hon har när hon är klädd "flickigt". Jag bar henne på höften ner till postfacken, Eyra höll i vanlig ordning ett stadigt tag i mitt hår och en farbror i trapphuset sa:
- Jaha, han var då en liten tuffing, en riktig Tarzan!

Märker ni vad som hände? Samma barn, olika kläder. I de "pojkiga" kläderna får hon beröm för det hon gör (vilket i och för sig var det mest naturliga i världen för en bebis; att klamra sig fast på sin mamma*) men när hon är klädd "flickigt" får hon beröm för hur hon ser ut.

Jag vill inte att mitt barn ska växa upp och känna att hennes värde sitter i att hon ser tilltalande ut för omgivningen. Punkt.



(*= Snabb information om att bära barn: http://moasling.se/sv/Butiken/B%C3%A4rabarn/tabid/135/List/0/Default.aspx)