Cirkuspaddan med sin cirkuspappa.
I helgen klädde Gila på flickebarnet en mycket söt liten klänningshistoria, kombinerat med strumpbyxor. Hon var väldigt fin, vilket alla som såg henne kommenterade. Och jag sa: "Ja. såklart att hon ska få ha klänning ibland, men
inte jämt". Gila tyckte att jag var lite väl obstinat och undrade varför det här med kläder är så himla viktigt för mig. Jag svarade något trött om att han som fötts med snopp aldrig behövt känna på hur det är att
vara tvungen att se ut på ett visst sätt för att duga. Och sedan mindes jag hur jag, nyss fyllda åtta år, fick frågan av en klasskamrat: "Du Ylva, kan inte jag få komma hem till dig och kolla om du har NÅGONTING som är fint i din garderob?". Vad svarar man på en sån sak? Nej, tror jag att jag svarade. Nej, du får inte komma.
Hon var inne, populär och hade en mamma som försåg henne med nittiotalets finaste, modernaste kläder. Jag var totalt ointresserad av kläder (ja, det har ju hängt kvar) och helt tillfreds med att gå i mina syskons gamla kläder (för då slapp jag ju gå i klädaffärer, vilket var det värsta jag visste (ja, det har ju också hängt kvar)). Mina syskon är ju då sex och åtta år äldre än mig, så en del kläder var ju lika gamla som jag själv. Alltså var jag så sjukt UTE. Det var inte så jävla rockigt att höra. Dessutom tyckte ju
jag att jag hade fina kläder.
Men liksom. Vi var åtta år gamla. Åttaåringar ska inte bry sig om vad deras kompisar har på sig. Det ska inte finnas "rätt" jacka eller "fel" jacka. Det ska vara skit samma om kläderna kommer från Ellos eller från NK Stockholm. Och vägen till att få barn som inte bryr sig är
inte att klä på dem kläder som gör att alla strör barnen med komplimanger för hur fiiiiina och gulligaaa de är. Barnkläder ska vara kläder för barn. De ska gå att leka i, de ska tåla att tvättas tusen gånger och om man dessutom blir lite glad av att titta på dem så är det bara ett plus i kanten.
Så, det är lite därför som det är viktigt.