Visar inlägg med etikett Kläder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kläder. Visa alla inlägg

måndag 3 november 2014

Dagens outfit

Tänk om jag en dag hade en outfit som INTE såg ut såhär?

1. Bebiskräks.
2. Fläck från matolja som inte går bort i tvätten.
3. Tuttmjölk. Ja, på magen. Manbert käkar, blir mätt, och släpper. Fontän.

Tröjans superba passform kommer sig av att det är en gravidtröja. Ett hett tips till alla er modelejon därute!

torsdag 25 juli 2013

En bekännelse

Jag måste erkänna en sak. Jag tycker att det är sjukt kul med barnkläder. Och med sjukt kul menar jag s-j-u-k-t kul. Att leta kläder som är lekvänliga, färgglada och hyfsat könsneutrala (men utan att tippa över och bli rent "pojkiga") är som att gå på skattjakt. Kul ju! Jag själv älskar ju lila, men jag försöker behärska mig och erbjuda henne alla färger som finns. Så här kan det se ut:


Finaste shortsdressen!




De här blingiga ballerinaskorna som vi köpte på rean är Eyras bästa just nu. Hon hämtar alltid dem när man frågar om man ska gå ut. Jag har till och med testat att gömma dem lite, bara för att se om  hon väljer några andra skor då, men det gör hon inte utan hon rejdar skohyllan tills hon hittar blinget. 


Vad tycker ni är viktigast när ni köper (barn)kläder?

onsdag 3 juli 2013

Men kön är inte något man skapar, man fööööds så!

Jag satt och bläddrade i Ellos-katalogen häromdagen och slogs (återigen) av de mycket snäva ramar som finns för flickor respektive pojkar. Spana in det här:

Här har vi kläder för pojkar! Pojkarna fiskar, springer och lyfter grejer. De ser helt enkelt ut att leka, typ som barn gör mest. Kläderna ser slittåliga ut och lekvänliga ut, om än "tuffa och coola".


Här har vi kläder för flickor! Flickorna poserar. Den ena står lite kokett på tå, den andra sitter (på ett sätt som ser ganska obekvämt ut) på en bänk och tittar (förföriskt?!) in i kameran. Inte det minsta som barn gör mest. Kläderna ser dessutom extremt ömtåliga ut och inte särskilt lekvänliga. Kläderna är fluffifluff och gulligull.


Ibland hör man folk säga: "Men när ska feministerna sluta tjata om klääääderna och bry sig om det viiiiiktiga istället?!" och då blir jag så himla trött. Fattar folk inte att  denna extremt tydliga könsuppdelningen (flickor är fiiiiina, pojkar cooooola) genomsyrar hela vårt samhälle? Flickorna på bilden har redan vid fem års ålder lärt sig att de finns till för att behaga andra.

Är det då så jävla konstigt att alla som jobbar i kvinnodominerade yrken jobbar typ gratis? När det enda vi får lära oss är hur viktigt det är att alla andra har det bra och tycker om oss?

Är det då så jävla konstigt att typ 95 % av alla våldsbrott begås av män? När det enda pojkarna får lära sig är hur viktigt det är att vara hård, cool och framför allt att inte vara minsta lilla flickig (eller ja, inte bögig heller för den delen)? 

Nej, kläderna är inte det viktigaste. Men det speglar hur snett hela samhället är. Över och ut.

söndag 31 mars 2013

"Påskkärring året runt"

Alltså. Jag läser ju alla bloggar som finns (jag ammar, jag är eoner av tid att surfa ihjäl), och däribland Isabella "Blondinbella" Löwengrips blogg. Den gör mig förbannat trött ibland. Som just precis idag. Att klä sina barn könsneutralt är enligt Isabella likställt med att spöka ut dem till påskkärringar året runt. Att klä sina barn könsneutralt försvårar livet för omgivningen, tycker Isabella. "Gud så söt... Eeeeh... är?" blev Isabellas kommentar när hon såg två bebisar som var klädda könsneutralt. Hon blev helt ställd! Hon gjorde bort sig och allt blev så himla pinsamt! Jag tänkte att jag skulle hjälpa Isabella med alternativa kommentarer, för att hennes vänner ska slippa klä sina barn i rosa och blått, bara för att Isabella ska klara av att hantera sin omgivning. I mötet med ett barn som "har hela regnbågen nertryckt i vagnen" kan man till exempel säga:

"Gud så söt bebisen är!"
"Gud så söt den här lilla vännen var!"
"Gud så söt hen är" (JA! Man kan!)
"Gud så söt!"

Och om man absolut vill man veta könet, men på ett smidigt sätt, så är den här frasen the shit:

"Gud så söt! Vad heter sötnosen då?"

Föräldrarna svarar, och med största sannolikhet heter barnet något som ger Isabella en hint och hon kan då pusta ut och börja prata fotboll om barnet råkar ha snopp, eller berömma dess hår om det har en snippa. Skönt. Katastrofsituationen löste sig. Alla kan pusta ut.

Påskkärring. Och regnbågsklädd nästan jämt.

Om man, precis som Isabella, tror att kläderna inte spelar någon roll så rekommenderar jag det här inlägget som Lady Dahmer skrivit.



torsdag 21 februari 2013

Vad gör det för skillnad?

Cirkuspaddan med sin cirkuspappa.

I helgen klädde Gila på flickebarnet en mycket söt liten klänningshistoria, kombinerat med strumpbyxor. Hon var väldigt fin, vilket alla som såg henne kommenterade. Och jag sa: "Ja. såklart att hon ska få ha klänning ibland, men inte jämt". Gila tyckte att jag var lite väl obstinat och undrade varför det här med kläder är så himla viktigt för mig. Jag svarade något trött om att han som fötts med snopp aldrig behövt känna på hur det är att vara tvungen att se ut på ett visst sätt för att duga. Och sedan mindes jag hur jag, nyss fyllda åtta år, fick frågan av en klasskamrat: "Du Ylva, kan inte jag få komma hem till dig och kolla om du har NÅGONTING som är fint i din garderob?". Vad svarar man på en sån sak? Nej, tror jag att jag svarade. Nej, du får inte komma.

Hon var inne, populär och hade en mamma som försåg henne med nittiotalets finaste, modernaste kläder. Jag var totalt ointresserad av kläder (ja, det har ju hängt kvar) och helt tillfreds med att gå i mina syskons gamla kläder (för då slapp jag ju gå i klädaffärer, vilket var det värsta jag visste (ja, det har ju också hängt kvar)). Mina syskon är ju då sex och åtta år äldre än mig, så en del kläder var ju lika gamla som jag själv. Alltså var jag så sjukt UTE. Det var inte så jävla rockigt att höra. Dessutom tyckte ju jag att jag hade fina kläder.

Men liksom. Vi var åtta år gamla. Åttaåringar ska inte bry sig om vad deras kompisar har på sig. Det ska inte finnas "rätt" jacka eller "fel" jacka. Det ska vara skit samma om kläderna kommer från Ellos eller från NK Stockholm. Och vägen till att få barn som inte bryr sig är inte att klä på dem kläder som gör att alla strör barnen med komplimanger för hur fiiiiina och gulligaaa de är. Barnkläder ska vara kläder för barn. De ska gå att leka i, de ska tåla att tvättas tusen gånger och om man dessutom blir lite glad av att titta på dem så är det bara ett plus i kanten.

Så, det är lite därför som det är viktigt.

torsdag 29 november 2012

Souvenirsyndromet

Ni vet hur det är. Man åker utomlands, pengarna bränner i fickan och så kryllar det av fantastiska föremål att inhandla, som man aldrig visste att man behövde men som man nu inser att man måste ha. Så man köper en thailändsk flas-långklänning, ett sydafrikanskt ihåligt strutsägg eller en balinesisk snidad träsnopp. Och så tänker man: "Den här flas-långklänningen kommer jag att använda jämt!", "Det är strutsägget kommer jag att använda jämt!" samt "Den här snidade träsnoppen kommer jag att använda HELA TIDEN!".

Sedan kommer man hem till Sverige och inser att det är flas-långklännings-väder ungefär en gång vart tredje år, att ihåliga strutsägg inte är så praktiska som dryckesglas samt att den festliga jättesnoppen i trä är lite svår att stå för när svärmor kommer på besök, och så tänker man "Fan, de där pengarna kunde jag ju ha lagt på något annat". Inte för att en flas-långklänning är särskilt dyr, men man hade ju kunnat köpa typ fyra påsar chips att trösta sig med när februari-mörkret är som mörkast. Ja, det här är alltså det som kallas för Souvenirsyndromet. 

Och det drabbade mig sist jag var i Tallinn. Då köpte jag nämligen en poncho. I ull. En så kallad ullponco. För ni vet, ponchos använder man ju typ jämt. Inte. Så denna stackars skapelse har legat i källaren sedan dess, men igår! Igår fick jag en uppenbarelse! Den är ju det PERFEKTA ytterlagret till min bärjacka (som är perfekt ner till nollan, men som sedan blir lite kall). Jag och Eyra invigde kreationen idag och vi såg ut såhär när vi kommit tillbaka från vår utflykt: 


Jag kände mig lite som en vinterbonad karaktär ur Harry Potter när vi gick hem från Öppna förskolan i det täta snöfallet. Både mamma och barn var varma, och hippiemätaren fick en ny toppnotering. Bra skit!

söndag 25 november 2012

Bildbomb nummer 7

Vi har varit i Sundsvall i ett par dagar och hälsat på Eyras farmor och farfar. Jättetrevligt och härligt, jag ska skriva mer när jag inte har ett argt barn bredvid mig. Vi tar lite bilder istället va?













fredag 23 november 2012

Dagens outfit

Så här såg vi ut när vi gjorde stan idag. Eyra satt så nöjd där i drygt två timmar, medan vi rände runt.

onsdag 21 november 2012

En ändring

Efter att ha försökt kränga på Eyra husets alla brallor inser jag att hon önskar sig kläder i minst storlek 80 i julklapp. Glöm det jag skrev om 74!

torsdag 18 oktober 2012

De nördiga teddybjörnarna




I Tväris måste man ha bäverfleecen på! Det är en läxa både jag och Eyran har lärt oss.



fredag 7 september 2012

Det här med kläder

Jag är mamma till en barn som föddes med snippa. Jepp, så är det. Detta innebär att 99 % av alla de kläder vi får i present är rosa, eller versioner av rosa. Och jag förstår det, för flickkläder är ju så sjukt jävla gulliga! Det är de! Men, mitt problem är just det. Att när jag har på Eyra hennes finaste rosenpyjamas så får hon kommentarer i stil med:

- Men åååååh, så söt, lilla kickan, så himla gullig!



När hon däremot rockar outfits som den här:


Så utgår folk för det första ifrån att hon är en pojke, men det är inte det som är problemet, utan att hon helt plötsligt får andra egenskaper, än vad hon har när hon är klädd "flickigt". Jag bar henne på höften ner till postfacken, Eyra höll i vanlig ordning ett stadigt tag i mitt hår och en farbror i trapphuset sa:
- Jaha, han var då en liten tuffing, en riktig Tarzan!

Märker ni vad som hände? Samma barn, olika kläder. I de "pojkiga" kläderna får hon beröm för det hon gör (vilket i och för sig var det mest naturliga i världen för en bebis; att klamra sig fast på sin mamma*) men när hon är klädd "flickigt" får hon beröm för hur hon ser ut.

Jag vill inte att mitt barn ska växa upp och känna att hennes värde sitter i att hon ser tilltalande ut för omgivningen. Punkt.



(*= Snabb information om att bära barn: http://moasling.se/sv/Butiken/B%C3%A4rabarn/tabid/135/List/0/Default.aspx)