Visar inlägg med etikett Förlossning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förlossning. Visa alla inlägg

tisdag 14 oktober 2014

Att föda som man vill

Folk som hamnar på min blogg har ofta googlat typ: "epidural bra?" eller "lustgas" eller liknande. Så jag misstänker att det är en del preggos på jakt efter sanningen, alltså svaret på frågan: VILKEN BEDÖVNING SKA JAG VÄLJA FÖR ATT DET INTE SKA GÖRA ONT?! Så då tänkte jag börja med att grusa dessa stackars pregnanta personers förhoppningar, genom att berätta att det kommer att göra ont i alla fall. Men det kan ju vara mer ont, eller mindre ont, förstås.

Med Eyra så tänkte jag att ju mer bedövning desto bättre. Varför plåga sig i onödan, liksom? En epidural sattes och visst blev smärtan lättare att hantera, men jag behövde fortfarande komplimentera med lustgas. När hon väl skulle ut så hade jag inte riktigt kontakt med kroppen och krystarbetet blev inte särskilt effektivt. 47 minuter tog utklämmandet (inte SÅ lång tid, men ändå betydligt längre än vad som är helt bekvämt) och barnmorskan stängde av både epiduralen och lustgasen för att jag skulle få kontakt med värkarna igen. Ja, det här gjorde ju rätt ont, kan vi konstatera. Min finfina barnmorska, som var ungefär hundra år (alltså på riktigt, hon måste ha förlöst varenda kotte i Umeå sedan mitten på typ sextiotalet) sa åt mig: "Nästa gång kan du föda utan ryggbedövning, du verkar vara smärttålig". Och jag fick kvidande ur mig: "Nääää, nästa gång adopterar jag". Ändå satt den kommentaren kvar och när jag blev gravid igen började jag fundera på om hon kanske hade rätt? Kanske kunde jag klara mig utan ryggmärgsbedövning och på så sätt förkorta förloppet?

Under graviditeten läste jag boken "Föda utan rädsla", vilket är typ den flummigaste titeln på en bok någonsin, men jag hade hört mycket bra om den och jag håller med, den VAR bra! Även om jag inte använde mig av alla knep som fanns däri (till exempel låg jag inte och sa: "Jaaaaaaaaaaa" under värkarna...) så var det ändå extremt bra att läsa på om hur kroppen reagerar på smärta, rädsla och avslappning.

Väl på förlossningen så blev det ju bara lustgas, och något annat hade heller inte hunnits med, men det visste vi ju inte när vi kom in. Till alla fina pregosarusar där ute så vill jag berätta att när man andas lustgas så gäller det att göra det på rätt sätt för att få full effekt. Börja andas vid minsta lilla känning på en värk, ligg inte och vänta för att se om det verkligen är en värk eller om det bara är du som hittar på - om du märker att du börjat andas i onödan är det ju bara att sluta. Eller, be om att de lägger dig i en ctg-kurva så kan din partner säga åt dig när en värk är på g så att du kan börja andas lite i förväg. In genom näsan, djuuuuuuup åt helvete, och ut på valfritt sätt. Ha ett mantra, som ska vara kort och koncist. Jag tänkte: "Lugn och fin, lugn och fin, lugn och fin" om och om igen, för att hålla mig från att börja säga "Aj, aj, aj" i väntan på gasens effekt (du kommer att känna av värken, även med rätt lustgasteknik). Man får låta hur mycket man vill (enligt boken ovan!), så länge man gör det på ett basigt sätt. Alltså, mer brunstig brunbjörn än en skrämd liten mus. Basiga toner kommer ifrån magstödet, vilket hjälper förlossningsarbetet, medan ljusa, gälla toner kommer från övre delen av bröstkorgen och tar då kraft från förlossningsarbetet.

Det här med rätt lustgasteknik och basiga toner fungerade sjukt bra, tycker jag själv! Barnmorskan sa (enligt Eriks vittnesmål, jag var som sagt rätt borta under den timmeslånga värkstormen/lustgasorgien): "Hon använder verkligen masken bra!", fast jag vet inte om hon var imponerad eller lite oroad över mitt rätt generösa intag av gas.

Jag upplever att jag var bättre smärtlindrad den här förlossningen än under den första, och att jag hade betydligt större kontroll än under den första. Barnmorskan guidade knappt alls, utan sa åt mig att följa kroppen, vilket var en omöjlighet under den första svängen. Jag tror också att det var den här kontakten som gjorde att jag slapp sy ett endaste litet stygn efteråt. Jag kände mig också väldigt stärkt över att ha fått föda på det sätt som jag kände var bäst för mig. Det var mäktigt! Så, kära gravida medmänniskor, vad ska ni välja? Det kan ju såklart inte jag svara på, men för mig så var det helt rätt val att inte använda ryggmärgsbedövning. Men om jag hade stått inför min första förlossning igen, så hade jag förmodligen inte vågat föda utan ändå, för man vet ju ingenting om hur ont det ska göra. Men jag rekommenderar verkligen att ni läser "Föda utan rädsla" och att ni sedan funderar över vilket smärtlindring som ni tror kommer att passa för er. Puss och kram!

torsdag 9 oktober 2014

En förlossningsberättelse


Nu har Manfred hunnit bli två och en halv vecka, och herregud vad tiden går betydligt fortare när de är på utsidan än när de är på insidan (speciellt när hela familjen kraschar i någon form av domedagsförkylning och allt bara handlar om överlevnad). Jag hade ju tänkt att jag skulle skriva lite om hur förlossningen gick, men nu är det ju knappt så att jag minns den. Känsliga läsare varnas, förlossningar är inte någon rosenskimrande läsning. Någonsin.

Det var i alla fall så att Manfred började bli väldigt välbakad, så jag fick en tid hos specialistmödravården på måndagen den 22:a, klockan halv nio för överburenhetskontroll. På fredagen innan åkte vi iväg hela bunten till stugan tillsammans med svärfar för att mysa till det ordentligt, och äta hemmagjord pizza. Jag var vid det här laget övertygad om att det aldrig skulle bli något barn och hängav mig istället åt andra nöjen, såsom smågodis och idol. På lördagen tyckte jag och Erik att vi behövde röra lite på oss, så vi besteg berget bakom stugan i jakt på kantareller. Jag var alltså gravid i vecka 41+2 och var ute och bergsklättrade, mer eller mindre, i en timme. Lite lusigt, med tanke på att jag inte gått längre än till bilen på typ två veckor innan dess.

På söndagen kring klockan tio går jag och kissar och upptäcker blod! Det kan vara det allra sämsta med att vara gravid, den ständiga skräcken för BLOD. Nu visste jag ju att det kan komma lite blod sådär på sluttampen så jag drabbas inte av totalpanik (bara lite) utan jag ringer lugnt och sansat till förlossningen som vill att jag ska komma in på en rutinkontroll. Vi börjar packa ihop oss, jag nämner något om att duscha, men blir nerröstad av både Erik och svärfar, eftersom det skulle ta för lång tid. Sedan går Erik ut och ägnar minst fem minuter åt att parkera om amazonen. Bah, jaha, ja, gamm'bilen måste ju stå under tak, men min personliga hygien, när någon ska gräva på både de ena och andra stället, är inte så relevant. Hehe.

Rutinkontrollen visar att allt är bra med bebisen och jag har lite lönnvärkar, men det är inget jag hetsar upp mig över, eftersom jag gått med småvärkar i flera veckor. De säger att de tror att det kommer en bebis inom de närmsta dygnen och så får jag åka hem. Dagen går och jag har oregelbundna värkar hela dagen men jag är fortfarande övertygad om att det inte blir något den här gången heller. Efter att jag lagt Eyra vid sju börjar jag klocka värkarna men de är fortsatt hopplösa, vissa kommer med tjugo minuters mellanrum, andra med tio. Samtliga är dock minst 1½ minut långa. Jag och Erik tittar på en serie, och han hetsar mig om att jag inte har tillräckligt ont och att jag borde skärpa till mig (på ett kärvänligt sätt, naturligtvis). Kring tio beordrar jag Erik i säng, så att han ska få sova lite, ifall att det skulle dra igång på riktigt under natten. Jag smsar lite med svärmor, som säger att hon hellre sover över en natt i onödan än att hon måste skynda sig hit klockan tre på natten, så hon dyker upp och lägger sig på soffan. Själv lägger jag mig i sängen och läser tidningar på paddan (sjukt high-tec!) och klockar värkar. De är lite tätare men fortfarande helt utan mönster och jag börjar misströsta. Jag känner mig rätt kass, för värkarna är ju såpass glesa, men ändå har jag rätt rejält ont och har svårt att slappna av under värkarna. Och gång på gång tänker jag: "Om jag tycker att det här gör ont, hur ont kommer det då inte att göra sen, när det börjar på riktigt?!". Jag ringer förlossningen och frågar hur länge man måste vara hemma när det är andra barnet och får det nedslående svaret att hon helst vill att jag har tre värkar på tio minuter innan jag kommer in. Som läget såg ut då så var det en värk var tionde minut, för att sedan bli sjutton minuter, för att sedan bli fem minuter, för att sedan bli fjorton och så vidare. Modfälld lägger jag mig i ett varmt bad och härdar ut en timme till innan jag känner att det här GÅR INTE LÄNGRE.

Erik kommer in i badrummet precis när jag tagit mig upp ur badet, och mitt i en värk. "Ditt barn saknar dig", och så får jag sitta inne hos Eyra ett litet tag så att hon somnar om. Jag väser åt Erik att vi ska åka snart och när Eyra har somnat om så ringer jag till förlossningen igen och säger: "Ja, alltså, jag har bara två värkar på tio minuter men jag har så ont nu så nu kommer jag in". Det är en annan barnmorska den här gången, som hälsar att vi är så välkomna så. Vi försöker klä på oss, Eyras farmor kommer ner och tar över Eyra, som vaknat igen under allt tumult. Hon blir själalycklig över det nattliga besöket och de två försvinner in på hennes rum igen. Erik borstar tänderna och knäpper skjortan samtidigt, medan jag går ut på bron och andas lite iskall höstluft. Andningspausen blir dock inte långvarig innan jag kastar mig in på toaletten och kräks som en katt (det är så glamoröst med barnafödslar, hörni!). Sedan börjar den mödosamma promenaden bort till bilen (typ 150 meter...), och jag stannar och hänger på både det ena och det andra.

Vi parkerar på korttidsparkeringen, eftersom att jag är övertygad om att vi kommer att bli hemskickade (värkarna är fortfarande oregelbundna, men tätare) och jag säger åt Erik att lämna bb-väskan, för den kommer ändå inte att behövas. Jag hänger lite på någon annans bil under en värk och säger åt Erik att "jag ska ha så jävla mycket epidural att jag inte ens vet vad jag heter" (planen var att föda utan). Förlossningen på Sundsvalls sjukhus har de gömt mitt i sjukhuset, så återigen börjar en mödosam promenad. Erik frågar om vi ska ta en rullstol som står innan för dörrarna, men jag vägrar och säger att jag ska promenera ut den här ungen (eventuellt så svor jag lite också). Väl framme på förlossningen möts vi av barnmorskan jag pratat med sist i telefon, plus en barnmorskestudent. Bägge två är typ de raraste någonsin och de håller mig bestämt om axlarna under värkarna som jag lyckas få på väg upp på undersökningsbritsen. Tanken är att de ska få ta en ctg-kurva på mig under tjugo minuter, men jag fixar bara tio minuter-en kvart, för då känns det typ som att barnet är på väg ut vid varje värk. Erik får ringa på klockan och personalen återvänder. "Jag kommer att börja gråta om ni skickar hem mig", säger jag, innan de undersöker mig, och de försäkrar mig om att jag inte kommer att bli hemskickad. En undersökning senare (med resultatet minst fem cm öppen) och vi får byta rum till förlossningsrummet! HURRA! Ungefär HÄR inser jag att jag inte varit helt kass och vek och mesig, utan att min kropp bara valde att köra på något helt random värk-system, men som ändå kirrade biffen. Jag får stanna! Jag får lustgas! Hallelulja, lustgas är ju Guds gåva till de födande. Erik går ut för att parkera om bilen och när han kommer tillbaka så har jag precis haft en värk och är helt väck av lustgasen, och han skrattar förtjust, eftersom jag under hela graviditeten svamlat om hur mycket jag längtar efter lustgas (alltså, den är verkligen världsbäst, den där halva minuten efter en värk och hela världen bara är som inbäddad i bomull och hjärnan är på en annan planet).

Barnmorskan frågar hur vi ska göra bedövningsmässigt och jag försöker luska lite i hur lång tid hon tror att det kommer att ta. Hon säger att hon inte vet (såklart!') men att det jag kan göra själv för att skynda på det hela är att vara uppe och röra på mig och byta läge ofta (ursäkta mig, ni gav mig precis en säng och en lustgasmask, min motivation för gymnastiska övningar är inte jättestor). Jag beslutar mig ändå för att kriga på med bara lustgas ett tag till och barnmorskan plus studenten ställer sig och läser mitt förlossningsbrev. Värkarna gör ondare och jag ber om att få en högre dos av gas i masken (man börjar med 50 % gas och resten syre, och sedan ökade de till 75 % gas). De mekar dit en ctg-maskin, eftersom jag vill ha hjälp av Erik att se när värkarna är på väg så att jag kan börja knarka gas i förväg.

Men då mina vänner, så börjar värkstormen deluxe. Under den närmsta knappa timmen så minns jag inte så värst mycket, eftersom jag i princip inte släppte gasmasken för en endaste sekund. Genom dimman känner jag att Erik kramar min axel och så bestämmer de sig för att kolla hur landet ligger. Och, överraskning, det är bebisfödar-dags! Barnmorskan säger att jag verkar ha full koll vad som ska göras, och säger åt mig att krysta när jag vill och sluta när jag vill. Hejsansvejsan, vad det går, och inom en kvart (Eriks uppskattning, jag har ingen aning!) så är han ute! Vår lilla sköldpadda! Eller ja, liten och liten, han vägde 4290 gram och var 54 cm lång. Jag känner mig omedelbart fräsch igen, och de behöver inte sy ett endaste litet stygn (till skillnad från min första förlossning, då de ägnade en timme åt att sy). Barnmorskan fnissar lite och  säger: "Ja, du behövde ju inte ändra läge särskilt mycket". Studenten öser superlativ över förlossningen och hur duktig jag varit. Tackarrrrr, tänker jag!

Så jag tog mig aldrig till överburenhetskontrollen. Istället kom han, fem timmar innan utsatt besökstid. Vi hann vara på sjukhuset i totalt en timme och tjugo minuter innan allt var klart, så jag är rätt glad över att vi inte stannade hemma tills jag hade tre värkar på tio minuter, för då hade han föds hemma.

Snipp, snapp, snut, så var förlossningsberättelsen slut! Jag ska återkomma senare och skriva lite om bedövning och sånt tänkte jag. Hurra, vad kul!

fredag 8 mars 2013

Barnvagnsmarschen

Snyggpappan på bästa demonstrationshumör!

Idag gick vi i Barnvagnsmarschen 2013. Den anordnas varje år av RFSU och dess deltagare  kräver större bistånd till mödravård runt om i världen. 800 kvinnor dör varje dag, på grund av undermålig förlossnings-/mödravård. Tänk er, nästan tusen personer, VARJE dag. Vissa är förstföderskor och får aldrig chansen att hålla sina nyfödda barn nära och förundras över hur mjuka öron en nyföding har. Andra har ett, två, tre eller ännu fler barn som väntar där hemma, men som aldrig kommer att få träffa sina mammor igen. Åttahundra kvinnor. Varje dag. 

Jag hade med 99.9 % sannolikhet överlevt min förlossning även utan medicinsk hjälp (även om det hade gjort förbannat ont), men alla har inte turen att ha en sån, helt vanlig, svennebanan-förlossning. Så fort någonting oväntat händer måste det finnas resurser och utbildat folk till hands. Att föda barn ska inte vara förenat med livsfara. Punkt.

Läs mer på RFSU's hemsida här.

måndag 4 februari 2013

Pre baby-body

Efter att man har fått barn börjar man att tänka på saker man aldrig tänkte på innan. Som till exempel rubriker som handlar om nyblivna kändismammor. En intervju med en nybliven mamma innehåller följande komponenter:
1. Den himlastormande kärleken
2. Beskrivning av hur otroligt, fantastisk mannen varit under hela den här bebisperioden (för han har typ, bytt en blöja, en gång).
3. Resten av artikeln ägnas åt kvinnans kropp. Vad tycker hon egentligen om hängbrösten, bristningarna och rumpflabbet? Och om hon är en sån där typ som tränat sig i form på typ en vecka; hur har hon gjort? Vad har hon ätit? Vad har hon inte ätit?

SNO KÄNDISMAMMORNAS KOM-I-FORM-KNEP!!!! 


Carolina Gynning lade nyss ut bilder på hur hon tränat/ätit sig "i form" (för hon var ju så himla tjock innan...) efter sin graviditet (hon fick barn en vecka innan mig).

Och jag blir bara så förbannat matt. Så förbannat jävla less på att kvinnors värde alltid, alltid, alltid ska sitta i att vågen inte tippar över på fel sida av 70-strecket, att magen är platt, tuttarna höga och kåtsuget i blicken påslaget. Min bästigaste kamrat Maria läste en bok som handlade om en barnmorska (skriven av en barnmorska) och i den fick vi lära oss att en barnmorskas främsta uppgift är att berätta för den födande kvinnan hur duktig och vacker hon är. Men liksom va faaaaaaan, finns det någon gång i livet då man inte är vacker någonjävlastans så är det när man föder barn. Och man behöver inte känna sig vacker för att åstadkomma en barnafödsel, jag lovar! Skulle någon ha informerat mig om hur "vacker" jag var när jag låg och födde barn hade jag gått bärsärk. Varför SKA jag vara vacker just då? Jag föder ett BARN här, hallå?! Nytt liv, mirakel och yadiyada (och blod, bajs och kräks). 

Jag läste en tankvärd sak, någonstans (jag borde börja skriva ner källor, I know), som löd ungefär så här:
"Förr fick man barn tidigt, kanske vid nittion års ålder, och sedan levde man resten av sitt liv i sin postgravida kropp. Den kropp man hade under ett par korta år i tonåren var snart lika avlägsen som den kropp man hade som barn. Nu föder vi barn vid trettio-trettiofem års ålder och har sådeles levt i en tonårslik kropp i kanske femton (eller mer) år. Den tonårslika kroppen är det normala, medan en postgravid kvinnokropp är onormal och måste rätas ut, ordnas till och trimmas upp."

Kan vi inte bara komma överens om att det inte är så jävla viktigt? Det är viktigt att man har en fysik som håller när man lyfter ett barn, bär Ica-kassar, skjuter en tung barnvagn i snömodd, eller en fysik som gör att man kanske inte kissar på sig varje gång man nyser och som gör att man orkar spela fotboll med sina kids. Men det är i-n-t-e viktigt att se ut exakt som man gjorde som sjuttonåring. Jag önskar, väldigt hett och innerligt, att media snart ska förstå detta. När som helst nu...

fredag 21 september 2012

Lustgas

En rolig sak med blogspot är att man kan se vad folk googlat på för att komma hit (min favorit är "alla nappar hej"). Många googlar på lustgas. Och till er säger jag:

Ja. Do it. Det är fantastiskt och jag funderar starkt på att göra illa mig ordentligt bara för att få dra i mig igen.  Jag skulle beskriva känslan som att var dyngigt full, men det går över utan att man spyr/behöver äta groteska mängder fett och salt/ligger nerbäddad hela dagen efteråt.

Alltså så är det ljuvligt. DU borde också passa på att få en landstingetsponsrad fylla.


lördag 25 augusti 2012

Tips och trix - förlossning!

Min kära mamma informerade mig om att jag har en läsare jag inte känner! Hej! Jag blev typ gladast i hela världen av att höra det. Denna fantastiska människa är dessutom gravid, och jag har ingen aning om det är hennes första barn eller inte, men jag tänkte komma med lite hjälpsamma tips inför den stundande förlossningen. För det här med föräldraskap är jag ju uppenbarligen inte så rockig på än (se föregående inlägg), men förlossningen överlevde jag i alla fall!

1. Lustgas. Ja, den är Guds gåva till födande kvinnor. Egentligen tar den inte bort smärtan, men smärtan känns på samma sätt som ljud låter när man är under vatten. Som långt borta på något sätt. Hur som haver, det är viktigt att göra rätt med lustgasen, och eftersom effekten är lite fördröjd är det viktigt att man börjar andas typ trettio sekunder INNAN värken. Det är här din partners enda uppgift i hela förlossningen kommer in. Hens jobb är att hålla koll på CTG-kurvan och säga till när det är dags att börja andas lustgas.

Det här är alltså den ENDA uppgiften hen ska ägna sig åt under hela förlossningen. Hålla hand kan ni göra på bio (om typ två år), heja kan hen göra under någon form av sportevenemang och massage kan ni ägna er åt när ni känner er lite kinky igen (om typ femton år).

2. Spypåsarna på väggen är inte till som pynt. Ta med dig ett gäng så fort du kommer in, för du kommer att kräkas. Inte för att det gör så ont, utan för att ungen ska förbi nåt som heter spinae-taggarna och då, ja, då kräks man tydligen (fast alltså, det gör ONT).

3. På grund av ovannämnda punkt bör du tacka nej till all form av fast föda och göra som jag, lev på nyponsoppa. Den både ser ut och smakar likadant på vägen ner som på vägen upp!

4. Tips från min ömma moder, och från min lika ömma barnmorska May: Låt så lite som möjligt när ungen väl ska ut. Jag testade brunstig brunbjörns-ljudet, och det fungerade inte. Tyst a la scientolog is the shit.

Ja, det var mina tips det! Och kom ihåg att andas lite lustgas mellan värkarna också, för det är du faktiskt värd efter nio månaders alkoholcelibat.

PUSS!

måndag 18 juni 2012

Förlossningsberättelse. Sort of.

Hej hej bloggen! Min målbild var att få skriva ett inlägg om förlossningen. Inlägget blir dock inte alls som jag trodde att det skulle bli. Jag har ju läst folks förlossningsberättelser och är nu lätt imponerad över hur med i matchen folk verkar ha varit. Det är centimetrar hit och klockslag dit, antal milliliter och så vidare och så vidare in i det oändliga. Så blir det inte här, nej. Istället blir det som följer. Min förlossning innehöll följande komponenter:

Blod, bajs, slem, fantastiska barnmorskor, en hejande Gila, lustgas, ryggmärgsbedövning och EM på radio. Redig fylla mellan varven. Sinnessjukt ont just när hon skulle ut. Men också mäktigt. Sprickor och ihoplagning (och jösses, det måste vara den mest överdrivna rädslan folk har inför att föda barn, känns noll what so ever). Nyfödd bebis på bröstet. Den berömda grattisbrickan.

Från första värken tills att hon var ute tog det 20 timmar. Hon var 4210 gram tung och 53 cm lång. Håret är guldrött och hon är världens finaste heffaklump till bebis. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att ha henne på utsidan, hos oss. Vår finaste fina lilla Eyra Maria Wieslander.


Färskare går det inte att få dem!