Visar inlägg med etikett Misär. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Misär. Visa alla inlägg

måndag 3 november 2014

Dagens outfit

Tänk om jag en dag hade en outfit som INTE såg ut såhär?

1. Bebiskräks.
2. Fläck från matolja som inte går bort i tvätten.
3. Tuttmjölk. Ja, på magen. Manbert käkar, blir mätt, och släpper. Fontän.

Tröjans superba passform kommer sig av att det är en gravidtröja. Ett hett tips till alla er modelejon därute!

måndag 28 juli 2014

Att leva med en tvååring

Ibland hör jag folk prata om tvååringar med fasa i rösten. Det pratas om trots och utbrott och "hen gör det med flit!" och så vidare. Själv försöker jag tänka att allt ett barn gör har en anledning, precis som att alla vuxna har skäl till sina humörsvängningar, skillnaden är bara att vi vuxna har hunnit leva så länge att vi insett att livet inte alltid anpassar sig efter oss medan en tvååring precis har börjat ha önskemål om hur livet borde vara. Vi tar ett exempel:

Det börjar bli sent. Eyra tittar på Pippi och det är mitt i ett avsnitt, och jag inser att hon är så trött att hon måste sova typ NU för att det inte ska bli totalkaos av hela kvällen. Så jag berättar för henne att nu måste vi stänga och att vi får titta vidare imorgon, varpå jag stänger tv:n och Eyra blir jätteledsen/jättearg och vrålar en hel massa på mig. Vissa skulle kalla det här beteendet för trots, men jag tycker att det är en helt förståelig reaktion. För tänk om...

Tänk dig att det är torsdag. Du har haft en rätt jobbig dag, men nu är klockan åtta och det är dags för "Sommar med Ernst" (försök inte låtsas som att du inte följer det). Du sätter dig suckandes i fåtöljen och du har till och med hällt upp ett glas rosé som du försiktigt smuttar på. Åh, nu kommer Ernst! Han är barfota och pratar om den oslagbara känslan av att gå på ett trägolv som är behandlat med hans hemmagjorda specialare gjord på fänkålsfrön och citronsåpa. Idag ska han lära oss att göra en egen deodorant, tillverkad av en len sten, saften från en rabarber och en liten skvätt träsprit. I bakgrunden kokar han gelé på egenplockade vinbär och ytterligare i bakgrunden står en elva-tolv byggjobbare och hamrar, sågar, målar, drar el och är lite lönnhunkiga på det där valpiga sättet (dock inte tillräckligt hunkiga för att hota Ernst gubbcharm) samtidigt som de ibland får komma fram till Ernst och smaka på något eller för att få instruktioner om hur en ny spaljé ska se ut. Åååååh, det kommer minsann att bli ett strålande avsnitt tänker du, precis när TV:n bryter programmet och meddelar att det tyvärr blivit fel i tablån och att de nu ska visa VM i sumobrottning istället. Och så börjar ett par rejält tjocka karlar i stringblöja med den jämna kampen att försöka välta varandra. På bästa sändningstid. Istället för Ernst. Herregud i himlen vad less du blir.

Ungefär så tänker jag mig att det känns när jag avbryter Eyra i något som hon tycker är väldigt roligt. Om man hela tiden tänker sig hur ens handlingar ter sig ur ett barns ögon är det betydligt lättare att bemöta deras reaktion på ett bra sätt än om man tänker att de "jävlas med flit". Ofta slås jag av hur lite föräldrar verkar (obs, verkar, jag är inte med dem alltjämt så jag vet ju inte säkert) prata med sina barn. De är i lekparken, puttar lite på en gunga, kollar sin telefon, och helt plötsligt är det "Nu ska vi gå hem!" och när barnet protesterar är det omedelbart arga fräsningar från föräldern och inte ens ett litet försök till att diskutera sig till en kompromiss (kanske "Vi måste tyvärr gå hem och äta lunch, men du kan få åka rutschkanan två gånger till!). Barnen blir gråtandes och sparkandes nerbrottade i vagnen och så går de iväg. Barnet snyftandes och föräldern tyst som en staty. Varför pratar vi inte mer med våra barn?!



Mer om tvååringar och deras icke-trots kan du läsa i den här fabulösa (och för vissa provocerande) bloggen:
Vilda barn


måndag 4 november 2013

Högintensiva bebisar

En av de fina funktionerna med blogspot är att jag kan se vad människor googlar på för att hamna på min blogg. Ett av de vanligaste sökorden är "high need baby", och det förstår jag. För när man sitter där och ammar för hundrade gången på tre timmar, när man inte fått sova på månader, när barnet inte alls "upptäcker sina fötter" och nöjer sig med det, utan ska upptäcka precis varenda kvadratmillimeter av sin omgivning, trots att hen saknar all fysisk förmåga att göra det på egen hand och när man desperat klockar barnets sovstunder för att kunna "fånga sömnskarven" och gunga tillbaka barnet ner i djupsömn igen, ja, då blir man knäpp. Galen till slut. Man googlar på allt, i hopp om att hitta lösningen, och få bli normal igen.

Allt i ens liv kretsar kring att tillfredsställa denna mycket svårtillfredsställda individ. Man står som sagt som en hök bredvid vagnen, beredd att dra den över tröskeln, vid minsta tecken på aktivitet. Men nio gånger av tio så misslyckas alla sådana enkla knep, och din fem månaders unge ska upp, igen. Överallt kan man läsa att man ska sova när barnet sover, men om barnet aldrig sover då?

Du tittar på andra barn på Öppna förskolan, och förundras. Samtliga verkar ta napp. De ligger mjuka och avslappnade i kroppen och observerar de andra barnen. Föräldrarna pratar om vilken jobbig natt de haft, de har fått gå upp två gånger och du undrar, för tionde gången den dagen, vad i hela jävla världen du gör för fel.

Och svaret är förstås att man inte har gjort något fel. Vissa får bebisar som tar napp, sover hela nätterna, tycker att deras egna fötter är Guds gåva och som trivs bättre i vagnen än någon annanstans. Och vissa får inte sådana bebisar, utan de får sådana som kräver allt som föräldrarna har att ge, plus lite till.

Men bebisar växer och blir större, och steg för steg blir bebisen ett småbarn. Och de är så sjukt chill jämfört med bebisar!

Så om du just nu sitter och googlar typ bebis-sömnmedel, high need babies eller något annat av alla tusentals sökord jag själv ägnat många amningstimmar åt att läsa på om så vill jag bara säga: Håll ut. Kom ihåg att kramas med den du tycker om. Det blir bättre. Jag lovar.


måndag 12 augusti 2013

Skolstart

På onsdag om en vecka börjar jag att plugga igen. Jag har sån ångest över allt. Eyra sover fortfarande inte, hon slutade dricka smoothies (efter att jag, som det geni jag är, testade att mixa i lite havregryn och förstörde upplevelsen för alltid) och ja, jag måste gå till tåget 05.10 på morgonen efter att ha, mest troligt, tuttat Eyra hela natten. Men hon måste väl börja äta annat när jag är borta? Visst? Sova kan man göra när man är död? Visst?

Nu är det alltså (nästan) slut på mammaledigheten och de här två hjältarna tar över:

Pappa Gila

Farmor Anneli

Men lite skönt ska det allt bli. På tåget mellan Sundsvall-Hudiksvall/Gävle ska jag, hör och häpna, LÄSA BÖCKER. Åh, böcker. Som jag har saknat er.

måndag 10 december 2012

Varje barn kostar en tand

Förr i tiden sa man att varje barn kostade kvinnan en tand. I mitt fall stämde detta. Idag har jag haft det stora nöjet att dra ut en kindtand, på grund av ett stort hål. Eller ja, beslutet att dra ut den berodde inte bara på hålet, utan tanden var nämligen granne med en visdomstand och hade jag inte dragit den här tanden så hade jag fått dra visdomstanden. Det känns hur som helst inte så jävla festligt. Förloppet hade tydligen gått ovanligt fort, i vårvintras när jag var där på kontroll trodde de att det kanske var ett hål, med att det också kunde vara en djup tand och nu, typ åtta månader senare, fick de dra ut den. Men tydligen är det så att man kan få kassa tänder av att vara gravid (ändrade ph-värden, kräkas, småäta = dålig kombo) och en sån var jag. Om det blir några fler haddokar ska jag fan leva med en tandborste i käften.

söndag 9 december 2012

Ännu en fas?


Vad man än har för problem med sin bebis (jo, en del saker är faktiskt just det - PROBLEM) så får man svaret av google: "Det är en fas". Jahaja. I två dygn har Eyra varit gnällig och sinnessjukt snuttig. Både igår och idag har jag ammat till och från i flera timmar i sträck, och jag hoppas vid Gud att hon håller på att "lägga in en beställning" och att det inte är värre än så. För det är så vansinnigt tråkigt att sitta och amma i evigheters evighet. En halvtimme är ju liksom rätt mysigt. Men när man halar fram tutten för tionde gången på tre timmar, eller när man inser att man varvat internet sju gånger, då är det inte riktigt så jävla mysigt längre.

Idag skulle vi har varit på adventsmys hos Gilas bror och hans tjej, men jag och Eyra blev kvar hemma, eftersom denna spännande nya fas gör henne till en mycket dålig representant för sitt släkte. Och det går ju inte för sig, eftersom jag ju vill att folk ska börja yngla av sig snarast, så att jag får en anledning att sy nya hippiesjalar!

torsdag 8 november 2012

Drastiska åtgärder

Eh, ja. Jag har alltså haft håret uppsatt i en knut de senaste fem månaderna (ja, jag började lite innan Eyra föddes) och tvättat det svindlande en gång i veckan. Så. Ja. Eh. Dreads. Ikväll hade det fått go'dreadat ihop sig i åtta dagar och när jag skulle försöka borsta ut det så GICK DET INTE. Så. Jag gjorde en bena på dreadskakan och klippte sedan bort typ 1½ decimeter dreads. Hehe. Oj. Så kan det gå. Äh, jag har det ju ändå bara uppsatt hela tiden och jag orkade inte ägna ytterligare två timmar av mitt liv åt att reda ut en dryg halvmeter hår, bara för att sedan sätta upp det i en knut igen. Så. Såhär ser jag ut nu:


Ringarna under ögonen får ni på köpet!

onsdag 7 november 2012

Somna utan gråt



Som ni alla vet sover inte flickebarnets så värst bra. Jag gjorde en sömnlogg härom natten, och en sammanfattning av natten ser ut såhär:


Natt i totalt nio timmar
Sov i 7 timmar och 30 minuter
Vaknade nio gånger
Var vaken i 1 timme och 40 minuter
Sov som längst i 2 timmar och 30 minuter

Ni ser ju själva att det inte är någon fest. Så igår var jag och Gila på BVC för att väga henne, för att se att hon inte svälter. Det gör hon inte, utan ligger exakt på sin kurva. Hon är nu 69 cm lång och väger 8850 gram. Hehe. Stadigt_barn12. Vi pratade också om sömn, men det finns ju inte jättemycket att göra, om man som jag inte är beredd att låta bebisen skrika sig till sömns.

Men jag har läst igenom hela Somna utan gråt igen och skrev ihop en sömnplan. De viktigaste på den planen är att hon sover middag, och vi har varit stenhårda med det i två dagar, och faktiskt har hon sovit lite, lite bättre (fem uppvak istället för nio!). En annan viktig punkt är att försöka söva om utan att ge henne bröstet, och jag har lyckats sjunga henne till sömns två gånger. Teorin i Somna utan gråt är att barn (eller ja, vuxna också) vill vakna på samma sätt som de somnar. Så somnar de med tutte i munnen blir de ledsna om de vaknar utan. Vi ska nu köra sömnplanen i tio dagar, sedan utvärdera. Har inget förändrats blir det nog så att jag sover borta i en natt eller två, så får Gila nöjet att söva en mycket arg bebis. Men det hoppas jag att vi ska slippa.

söndag 28 oktober 2012

Att krascha

Eyra illustrerar sin mammas humör under gårdagen (har hon förresten någonsin varit så där liten?)

Visste ni förresten att det är svinjobbigt att ha barn? I alla fall ibland. Efter att inte ha sovit i mer än två timmar i sträck på en och en halv månad så blev gårdagsnatten lite för mycket för Eyras ömma moder. Efter att ha blivit väckt minst en gång i timmen (varav en gång av en hackspett, men en välplacerad sten löste det problemet) hela natten igenom var jag mer lik ett lik än något annat på morgonen igår. Jag visste knappt vad jag hette. Jag var så ledsen, så uppgiven och så förbannat trött. Så pappa Gila bestämde på ett mycket bestämt sätt att Eyra skulle följa med honom till stan och att jag skulle stanna med Trullan hos mamma och pappa. Sagt och gjort, i fyra timmar var de borta, och i tre timmar sov jag som en klubbad säl. Sedan kom hela familjen Wieslander ut, svärmor gjorde kycklinggryta och vi tittade på Så mycket bättre. Vi sov hyfsat i natt, framför allt på morgonen, och tänk, nu när det är vintertid så vi steg upp klockan TIO idag! Då är det ju fortfarande morgon! Jag kanske inte behöver göra något alls åt hennes dygnsrytm, jag behövde kanske bara vänta in vintertiden? Äsch, jinxing it.

Pappan får årets hjältepris, och för att ni alla ska förstå varför jag tycker om honom så himla, himla mycket bjuder jag på den här bilden (världens bästa bästis är med på den också!):


torsdag 4 oktober 2012

Akutbesök och annat


Igår kom dagen. Dagen då Eyra Wieslander uppsökte akuten för första gången, blott tre och en halv månad gammal. Varför? Jo, i måndags blåste någon form av trädskräp ner i hennes öga. Jag spolade med koksalt och trodde att jag fått bort det. Eyra ägnade sedan två dagar åt att vara lite extra gnällig, men inte supergnällig hela tiden, så vi tänkte att det nog var en "fas". Så igår på kväll upptäckte vi att det inte var en fas, utan att trädskräpet fastnat längst in i ögat, nästan bakom ögat, ut mot tinningen. Så vi försökte spola, peta och bebisen grät och grät. Så vi la ner och ringde sjukvårdsupplysningen som upplös om att har ett skräp inte kommit ut på 12 timmar så ska man uppsöka vård så det var bara att pallra sig till akuten eftersom hon är under ett år. Där blev hon fasthållen lite mer. Grät så att jag hörde det (fast jag satt längst bort i en korridor och höll för öronen) och inget skräp kom ut. Istället fick vi order om att hålla koll och om skräpet inte kommit ut idag så skulle hon in igen och förmodligen sövas för att få bort skräpet.

Nu tyckte ju jag och pappa Gila att söva ett barn inte är så jävla rockigt, så vi fortsatte försöken när vi kom hem. En fick spexa med en leksak och den andra droppade vatten. Massor av saltvatten. Så gick Gila och la sig men jag och Eyra kämpade på, MERA VATTEN. Till slut gled trädskräpet loss lite grann och när hon somnat pillade jag, smidigt som en ninja, loss trädskräpet, bit för bit. SEGER! Idag har hon varit solig och jätteglad, och sov dessutom superbra. Så idag är hon dyr!

Idag har hon ridit på pappans axlar och spanat in hemmets lampor, samt badat badkar. Det gillades!





söndag 2 september 2012

När kärleken är som ett duggregn

Det är inte okej att berätta om allt med föräldraskap. Men jag tänker berätta i alla fall, för ju fler som  vågar, desto bättre. Men gosse, vad det tar emot att publicera denna text.

När Eyra låg i magen längtade jag inte efter henne. Inte för att jag inte ville ha henne, helt tvärtom faktiskt, jag ville ha henne alldeles för mycket. Vidskeplig som jag är tänkte jag att om jag vågar längta, vågar hoppas, så kommer jag inte att få något barn. Så jag längtade inte. Jag blev tjockare och tjockare, och snart var vi över gränsen för sent missfall, över gränsen för vad läkarna klarar av att rädda, över gränsen för att ens räknas som en prematur. Ändå var jag övertygad om att det inte skulle bli någon bebis, för vi hade ju faktiskt en förlossning av överleva.

Under själva förlossningen var jag inte ett dugg orolig, vilket jag tackar lustgasen för. Kanske skulle jag varit orolig där i slutskedet, om det inte hade gjort för ont för att ens tänka. När hon kom sprattlande ut i världen tänkte jag inte "HURRA, JAG HAR BLIVIT MAMMA!". Jag tänkte: "Tack gode Gud, vi lever". Och plötsligt hade jag ett barn, ett barn som jag aldrig trott på att jag skulle få. Jaha? Vad gör man nu liksom?

Sen började amningshelvetet och jag minns allvarligt talat inte särskilt mycket av hennes första sex veckor. Jag minns att det gjorde ont, att hon ville snutta jämtjämtjämt, att jag grät varje dag och den enorma ångest jag upplevde över att jag inte kände som andra mammor. Jag hade inte minsta längtan att väcka henne när hon sov för att pussa på henne. Jag blev inte fuktig i ögat när hon suckade i sömnen. Jag tyckte inte att ögonblicket när hon lades på mitt bröst var det största i mitt liv.

Så. Ja. Ångest. Något är ju allvarligt fel på mig, blev min slutsats. Jag tyckte om henne, tyckte att hon var fin och kände en instinktiv vilja att skydda henne, men inte det där ÅHHERREGUDMITTBAAAAAAAAAAAAARN-känslan som man läst om. Som beskrivs med en sådan självklarhet i alla tidningar, alla bloggar och överallt annars där man kan läsa om föräldraskap.

Sedan läste jag någonstans, jag har ingen aning om var (man läser ofantligt mycket när man ammar), en mening som fick allt att vända. Det stod ungefär såhär:

"För vissa är kärleken som en störtflod, för andra är den som ett duggregn. Men kommer, det gör den".

Plötsligt landade jag i någon form av lugn. Det skulle minsann ordna sig.

Och för varje dag duggar det lite mer. När hon skrattar när jag plockar upp henne på morgonen, när hon sjunger med i pappans sångstunder, när vi övar på att prata Åströmskt (i mun på varandra). När hon däckar i mitt knä ibland, som en liten bulle. När hon klappar på mig när vi ammar. Eller när hennes ögon rullar in i huvudet på henne, som om hon tagit någon form av morfinbaserad drog, när hon får lägga sig och snutta efter en lång vakenperiod. Eller när hon håller fast sig i mitt hår när jag bär henne, eller när hon förtjust flinar när hon klarar av att lyfta på huvudet när hon ligger på mage (för att inte förglömma det efterföljande ljudet av hennes ilska över att ligga på mage).

Jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte fick uppleva den där tsunamivarianten av kärlek. Men jag lovar, man blir minst lika blöt av den här.



lördag 25 augusti 2012

Epic fail

Tänkte ta sjalpromenad idag. Vilken jetetbra idé. Verkligen. Först gick det bra, Eyra satt och spanade samtidigt som hon gnagde på sjalkanten. Allt detta gnagade gjorde henne dock hungrig så på en liten gräsplätt vid en parkering satte vi oss för att amma. So far, so good. Ungen äter och det är sedan det roliga börjar. Jag inser att det inte finns någonstans att gå in, och för att kunna knyta sjalen behöver jag bägge händerna fria. Jaha. Så jag byltar in Eyra allt vad jag har i tjocktröjan jag har med mig och lägger henne på det enda ställe som finns tillgängligt - gräset. Någon form av primal instinkt kickar då gång hos det lilla barnet, att ligga på marken utomhus KAN INTE vara en bra sak. Så. Hon skriker. Alltså, som att någon knivhugger henne. Jag försöker få på mig sjalen så fort som möjligt, hivar upp barnet, ner i sjalen, upptäcker att jag knutit för hårt i all min stress men tänker att det kanske inte gör något och börjar gå på ett närmast maniskt sätt.

Men. Såklart gör det något! Barnet gråter, gråter och gråter. Jag får panik. Svetten rinner. Jag stannar, plockar upp barnet ur sjalen och tänker att jag kanske kan ta mig hem utan att bära i sjalen (det är ju bara nån kilometer och mitt barn väger ju bara närmare sju kilo...). Men Eyra fortsätter att gråta och jag inser att det enda som kommer att hjälpa är mera tutte. Jaha. Så jag sätter mig med ryggen mot ett träd, lägger tjocktröjan över Eyra och sitter själv och känner hur vinden i kombination med den nu avkylda svetten bidrar till att min kroppstemperatur går ner till typ 35 grader Celsius. Så, jag ger upp. Jag låter min smartphone vara smart och lista ut vars jag är, och ringer sedan pappa Gila. Ett tag senare rullar världens finaste Amazon fram till oss, och vi kunde åka hem till tryggheten.

Nu har vi busat en stund under en filt, sedan lite mera mat, och nu ligger hon insvept i nämnda filt och sussar. Jag överväger att göra samma sak. Mina stackars, stackars nerver.

torsdag 9 augusti 2012

Kämpar på

Hejhej!
Jag tänkte uppdatera lite om hela amningssituationen, som hittills inte varit någon dans på rosor. Jag har haft tuttarna framme minst gång i timmen (förutom på natten) i åtta veckor. Jag är mamma till ett barn som inte vill ha napp, men ändå vill snutta. Det här har tagit extremt på mina krafter, till slut har jag ingen mer mjölk, och eftersom hon inte suger effektivt skickas inte några "gör mer"-signaler ut till kroppen. Istället känns det som att hon suger ur all energi jag har. Flaskan hatar hon som bekant, men tar den när hon blivit tillräckligt hungrig, för att sedan vilja bröstsnutta sig till sömns. Efter att än en gång ägnat större delen av kvällen/natten åt att ömsom amma och ömsom grina (läs: hyperventilera) ringde jag imorse amningsmottagningen här i Sundsvall och nu ser planen ut som följer:

Amning
Minst två timmars paus, om hon under den tiden blir hungrig så är det flaska som gäller.
Vill hon inte ha flaska så är det bära, dansa, gunga, acceptera tröstnapp eller vad som helst annat som gäller.
Efter minst två timmar - amning

Det här känns inte top notch kan jag lova, eftersom det överallt står om FRI amning, låt barnen styra, HURRA, låt dem snutta! Men jag orkar inte det, även fast jag egentligen tror att det är rätt väg. Men nu hoppas vi att detta ska ge mera effektiva amningar och att livet ska gå till sig. Annars är det nog så att jag inte kommer att orka kämpa mer utan då blir det en flaskbebis. Åh, gud, ångesten.

Vet ni vad som står i min amningsbroschyr? Att ammande mammor som röker kan få barn som blir bleka, kräks och har diarréer. Trots detta står det: "Om du inte kan sluta röka så är det trots allt bättre att amma än att inte göra det". Det är alltså bättre att nikotinförgifta sitt barn än att flaskmata det. Känner mig som årets mamma. Verkligen.

onsdag 25 juli 2012

Ångest och random bilder

Fyfan vad jag längtar till den femtonde december då tuttfabriken ska stängas ner. Jag är så stressad över hela den här amningsgrejen att jag vill skjuta mig i huvudet. Hittills har det ju funkat okej ändå, trots att jag bara ammar från ett bröst (sprickor djupare än Helvetesgapet omöjliggör tvåtuttsamning), eftersom hon varit så duktig på att äta ersättning från flaska. Men nu har hon insett att det finns tuttar och så finns det flaskor. Vilket resulterar i en gråtande Haddok som spottar flaska och har panik eftersom hon inte får det hon vill ha. JETETKUL. Ååååh, frustrationen.

Memory lane. I vecka 40 såg jag ut så här!

Jag hade en extremt bra hårdag. Det måste minnas!

Mitt barn sov i bokhyllan härom dagen. Det tyckte jag var kul.

Ett direkt arv från pappa Gila.

fredag 20 juli 2012

Magknip

Igårkväll/natt hade Eyra ont i magen. Och mamman hade ont i hjärtat. Lilla, fina skruttunge, du får aldrig mer ha ont. Någonsin.